Som vår krönikör Malin Johansson skrev häromdagen har Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Madelaine Levy testat botox, något hon har berättat om både i en artikelserie och ett poddavsnitt.
I första artikeln beskriver hon hur vi lever i en åldersfixerad tid, där ungdom premieras och redogör för forskning som visar att yttre skönhet är ett otroligt tungt vägande kapital för den som vill lyckas i livet. Rent statistiskt är det så att den som anses vara snygg får bättre jobb, högre lön, har lättare att få vänner, har ett bättre sexliv och till och med har större chans att klara sig undan lagföring om hen begår brott.
Frågorna som Madelaine Levy ställer i reportaget är om botox är det nya normala – och om hon vågar låta bli?
Hon skildrar sedan hur hon går till en privat klinik och får en konsultation av en docent i plastikkirurgi som föreslår flera olika typer av ingrepp, både kirurgiska och i form av injektioner. I avsnitt två får vi läsa om hur hon låter sig injiceras med botox och de känslor det väcker hos henne.
Jag blir provocerad när jag läser artiklarna. Inte i första hand för att jag, enligt min egen självbild, tycker att man ska kunna åldras naturligt utan att känna sig tvungen att mixtra med sitt ansikte. Utan för att jag förstår att även mina gränser har förflyttats.
Reportaget, som har en av Sveriges mest välrenommerade kulturredaktioner som avsändare, fungerar inte bara som ögonöppnare, utan på mig även som otroligt bra reklam för botox. Jag inser att det inte längre är otänkbart att jag kommer att göra något mer med mitt utseende än att klippa och färga håret.
Om någon hade frågat mig för fem år sedan om jag kunde tänka mig det hade jag antingen skrattat eller hållit ett ganska högröstat anförande om varför jag aldrig skulle låta någon spruta in nervgift i mitt ansikte eller göda en mångmiljardindustri byggd på skeva ideal som får kvinnor att känna att de inte duger som de är.
Dessutom tyckte jag att de flesta som jag såg hade gjort ingrepp i form av injektioner med fillers och botox oftast såg lika skeva ut som de ovan nämnda idealen. Det var inte snyggt helt enkelt.
Men det var då det.
Medierna har fortsatt att dränka oss i bilder av människor med perfekt symmetriska ansikten. Naturligt åldrande och ofixade ansikten blir allt mer sällsynta i offentligheten. Dessutom har vi genomlevt en pandemi där många, däribland jag själv, tvingades möta våra egna sneda och vinda ansikten i otaliga teamsmöten, vilket lett till en ny nivå av självmedvetenhet och osäkerhet om huruvida vårt utseende duger eller inte.
Dessutom har trenden när det gäller skönhetsingrepp, särskilt hos kvinnor över 50, gått från att de ska synas till att de knappt ska anas. Uppblåsta läppar och kindben och helt släta pannor är inte längre en eftersträvansvärd statussymbol. Dagens ingrepp handlar om att subtilt minska rynkor och asymmetrier så att man helt enkelt ser piggare, yngre och fräschare ut.
Och själv har jag, som fortfarande aldrig ens gjort en ansiktsbehandling eller fått mina ögonbryn eller naglar fixade på salong, alltså börjat snudda vid tanken att jag kanske måste korrigera saker som jag givits av moder natur.
Så som vår utseendefixerade värld ser ut dröjer det säkert inte länge innan det kommer att börja betraktas som ofräscht att inte göra vissa ingrepp som botox och tandblekning, både för män och kvinnor och både yngre och äldre. Vill vi verkligen det?