Vi sörmlänningar är ingen homogen grupp. Men en sak har vi gemensamt. Vi är småstadsmänniskor eller bybor allihop.
Somliga har aktivt valt den lugna lunken och kan tycka att det är stressigt att åka till Flen och handla, medan några inte kan vänta till dagen då de kan packa och sticka till någon metropol och "leva life".
Själv tillhörde jag den senare kategorin en gång. Mitt 20-åriga jag kunde inte flytta ifrån Sörmland snabbt nog. Huvudstaden tog emot mig öppna armar. Efter tolv underbart roliga och utvecklande år i Stockholm vände jag tillbaka. Jag hamnade i Katrineholm, som jag har hatälskat, med betoning på älskat, sedan dess.
Allra bäst har jag mått jag när jag hängt med mina närmaste vänner som jag har känt ända sedan gymnasietiden. Men även sådant som att gå på konsert med den lokala symfoniorkestern eller bevista After Beach med partyband i herrgårdskaféet i anslutning till stans populäraste badplats har bidragit till en känsla av tillhörighet och värme. Och visst är det ljuvligt att sonens kompis lillebrorsa sitter i kassan på Ica?
Men, det senaste året har Katrineholm börjat kännas alltmer främmande. Hemkänslan och trivseln vill inte riktigt infinna sig när jag går över Stortorget. Det är liksom ingen större skillnad på att gå på Fristadstorget i Eskilstuna, flanera på östra gågatan i Nyköping eller strosa på Köpmangatan i Katrineholm. Orsaken är delvis tidens gång, med butiksflykt från stadskärnorna och pandemins krav på social distansering.
Men man kan inte bara skylla på pandemin. Den har bara förstärkt trenden mot ett småstadsliv som blir mer och mer individualiserat och slutet. Villafamiljer har byggt sina egna privata nöjesparker med pool, studsmatta och gungställning bakom höga tujahäckar och drömmen om ett levande krogliv på gemytliga uteserveringar kommer aldrig att infrias om folk fortsätter att ha grillkvällar hemma på altandäcken.
Som med alla relationer krävs lite underhållsarbete då och då. Båda "parter" måste ge och ta. För att småstadslivet inte ska bli alltför sömnigt och långtråkigt måste det hända något och människor måste mötas. Det vi behöver nu är något riktigt stort som får folk att komma ihop och göra något tillsammans. Kanske inte som i Filip och Fredriks verklighetsbaserade film "Tårtgeneralen", där "hela" Köping ska skapa världens största smörgåstårta, utan snarare som när herrfotbollslaget Chelsea kom till Flen för att möta division 2-laget Flens IF på Hammarvallen den 12 augusti 1981.
Jäklar vilket drag det var, själv var jag 16 år vid tillfället och minns det hela som att precis hela Flen var på fötter för att ta emot de brittiska fotbollsstjärnorna och deras fans (en supporter inkvarterades hos min familj på grund av att syrran spelade i flicklaget). Det var sjukt kul.
Nästa samma känsla fick jag i Nyköping och Eskilstuna när Melodifestivalens Andra chansen arrangerades i Rosvalla och Stiga Sports Arena. Småstadsliv när det är som bäst.
Nu har Katrineholms invånare fått ett gyllene läge att ruska liv i samhörigheten. I onsdags blev det klart att Värmbols FC ska möta IFK Norrköping i Svenska cupen på hemmaplan någon den 18-19 augusti. Exakt datum, vilken arena eller hur många som kan få biljetter till matchen är ännu inte spikat. Men klart är att det blir årets största evenemang i Katrineholm och ett tillfälle att både bidra till och uppleva äkta gemenskap.