Jag har alltid älskat att jogga.
Jag gillar det självständiga i att sätta på mig hörlurarna och skorna och bara dra ut i skogen och köra.
Under en timmes tid får jag vara ensam med mina poddar och med stigarna. Om det har varit en särskilt hetsig dag i morgon- och eftermiddagstrafiken (ni vet, så där som det brukar bli när ett par avgångar med Mälartåg blivit inställda och alla som tänkte ta 16-tåget och 16.30-tåget måste trängas på 17-tåget) så är det trevligt att under en stund bara få slippa alla människor och rensa huvudet i fred.
Men så plötsligt var det någonting som brast i min vad för några veckor sedan.
Oförmögen att jogga och förpassad till rehabiliteringens gråa värld var jag tvungen att finna alternativa träningsformer.
Och det var då min flickvän kom med förslaget: kanske kunde simning vara någonting för mig?
Därför besökte vi tillsammans nyligen min barndoms gamla simhall, platsen jag lärde mig simma som liten grabb.
Nästan allt var sig likt.
Dofterna, patinan på dörrhandtagen och trapporna. Till och med kakelplattorna kändes bekanta, trots att jag inte satt min fot där på 20 år.
En trygg plats, tänker ni nu.
Men nej.
Det fanns en detalj som förändrade rubbet.
När jag var liten fick jag nämligen följa med min mamma in i damernas omklädningsrum för att byta om. Som vuxen var jag nu förpassad till herrarnas.
Hos damerna hade det alltid varit rent, fräscht och mycket trevligt. Jag minns hur de gjorde plats åt varandra på bastulaven, hur de höll upp dörrarna för varandra och hur mysigt de hade det i omklädningsrummet. Där doftade det lätt av såpa, klor och gul wc-anka.
När jag nu istället öppnade dörren till herrarnas var det en helt annan odör som slog emot mig med full kraft.
En odör av pungsvett och mögel.
Där ljuset inne på damernas under min barndom varit stämningsfullt dämpat lös istället hos herrarna ett hemskt och sterilt sken från lysrören. Golvet var klibbigt och kantat av gamla bortglömda underkläder.
Men värst var det i duschen.
Först förstod jag inte riktigt vad det var jag såg. Det tog mig några ögonblick innan jag insåg att jag stirrade rakt in i en annan mans rövhål.
Ett mycket hårigt rövhål, kantrat av duschtvålslödder, som tillhörde en man som stod bredbent mitt i duschrummet.
Han hade ställt sig med överkroppen framåtböjd så att hans huvud och armar stack ut uppochned mellan hans egna ben. I sin högra hand höll han en diskborste som han frenetiskt skrubbade sitt eget anus med ur sin mycket märkliga, inverterade position.
Längre bort i rummets hörn stod en annan man lealöst lutad mot en vägg, med ansiktet liksom utsmetat mot kaklet. Bakom honom hovrade en mycket tjock farbror som frågade om han möjligtvis kunde få låna den lealösa mannens duschtvål. När han inte fick något svar tog han den bara, och började omsorgsfullt tvåla in sitt kön. Sedan lade han omärkt tillbaka tvålen i sin apatiska duschgrannes tvålskål.
Senare på kvällen låg min flickvän avslappnad i soffan. Hon hade haft en mycket trevlig upplevelse i simhallen, och undrade varför jag på ett nästan besatt sätt stod och gjorde tåhävningar i vardagsrummet.
För att min vad bara måste läka.
Så snabbt som möjligt.
Jag tänker aldrig någonsin tvingas tillbaka till herrarnas omklädningsrum i simhallen.