Det är på kvällen den 25 juli 1965 i området Skönstaholm i Hökarängen söder om Stockholm. Adressen är Söndagsvägen 88 och 18-åriga Eva Marianne Granell, aldrig kallad något annat än Kickan, ska gå och lägga sig. En man står utanför huset och väntar på att lampan ska släckas. Två dagar senare hittas Kickan våldtagen och mördad i sängen.
Historikern Peter Englund har nu utkommit med boken "Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord" som i detalj redogör för denna händelse.
Jag har ägnat de senaste två veckorna med att ta mig igenom och idissla Englunds berättelse. Och som detektivhistoria torde den slå det mesta i deckarväg denna sommar. Inte minst för att Englund lyckas vädra ut all unken arkivdoft som annars ofta dröjer sig kvar i böcker av det här slaget. Där författare ofta är angelägna att visa hur länge de suttit i mörka källare och bläddrat.
De månader, år, av research Englund lagt på detta mäktiga arbete, med att rota i det kolossala utredningsmaterialet, läsa tidningsklipp och andra dokument, för att inte säga mördarens ohyggligt bisarra dagbok, är omsorgsfullt komprimerade till en liten volym på 335 sidor. En mer redovisningshungrig författare hade lätt hamnat på det dubbla.
Jag vet själv hur det är att sitta på Riksarkivets ödsliga depå i Arninge och ge sig in i en polisutredning från anno dazumal. Känslan är hisnande. Oöverskådligheten, alla maskinskrivna lövtunna ark, vita handskar på nävarna. Den där trista forskarsalen där tiden tycks stå stilla. Inte använda kulpenna, bara blyerts. Lunchrummet med sin varuautomat och pentry. Lika trist. Så trist att man bara kan fokusera på det där väldiga materialet som rullas in på vagn efter vagn och får liv.
Kapsel på kapsel med svartvita foton av skogsgläntor, tomma rum, döda kroppar, mordvapen. Obduktionsprotokoll, brottsplatsundersökningar, registerslagningar, utlåtanden, labbrapporter, efterlysningar, signalement och så alla dessa vittnesutsagor. En ocean av röster. Ett stillastående förflutet, bortglömt av de flesta i dag.
Som historiker är Englund van att ta sig in i stora arkivmaterial. Dessutom har han något som inte alla historiker begåvats med; en avundsvärd förmåga att kunna berätta, vilket också är ett måste för en författare av den här typen av böcker som lite trendigt kallas för "true crime".
"Söndagsvägen" utgår också från sommarmordet som mediefenomen i dåtidens Sverige. Hur pressen piskar upp stämningen i mördarjakten för att sälja fler lösnummer. Englund menar att kavalkaden av alla dessa unga kvinnor som mördas under 50- och 60-talets somrar och paraderar förbi på kvällstidningarnas dåliga trycksvärta (inte sällan iförda studentmössa) är dubbelt tragiskt; "det handlade inte bara om en förlust av liv, utan även om en förlust av framtid – och under rekordårens känsla av oändlighet, vilken förlust kunde väl vara värre än den?" skriver han.
I boken finns också en ambition att berätta om tiden. Året 1965 trycker omvärlden på i välfärdslandet. Den sexuella revolutionen, Vietnamkriget som eskalerar, narkotikans frammarsch, frisläppandet av porren, den kritiska tipping point som av historiker kallats för den marxistiska vändningen, då det liberala 60-talet övergår i ett mer vänsterorienterat 60-tal. Allt detta inlemmar Englund i mördarjakten och all kontext tycks också sammanstråla i fallet.
Historiskt sett är 1965 inte särskilt länge sedan, men det känns ändå avlägset – som en förlorad dröm.