Louise Peterhoff och Rakel Wärmländer i den hyllade nya svenska serien "Limbo".
I Viaplays "Limbo" möter vi tre medelålders väninnor, Ebba (spelas av Rakel Wärmländer), Gloria (Louise Peterhoff), My (Sofia Helin) och deras familjer, där även deras jämnåriga söner är kompisar.
Pojkarna, som snart ska ta studenten, lånar olovligen en bil och råkar ut för en allvarlig olycka. Alla tre förs till sjukhus, och en av dem, Jacob, son till Ebba och Fredrik (Oscar Töringe) är mycket allvarligt skadad och svävar mellan liv och död.
När serien börjar får vi följa familjerna strax före olyckan och när telefonsamtalet kommer mitt i natten och alla åker till lasarettet.
Scenerna som utspelar sig i väntrummen – ovissheten, maktlösheten, alla obesvarade frågor, anklagelser och självförebråelser – är otroligt välskrivna och välspelade. Jag känner igen mig i både händelseförloppet och känslorna som rollfigurerna uttrycker.
Sofia Helin spelar bonusmamma åt Lucas (Linton Calmroth), som även om han klarar sig med lindriga skador får det väldigt svårt efter olyckan.
Manuset är delvis inspirerat av verkligheten. För sådana här olyckor sker. Som journalist har jag varit med och bevakat liknande händelser. Och jag var själv inblandad i en trafikolycka som ung med nytt körkort, som hade kunnat sluta väldigt illa.
Jag körde, och en av mina allra bästa vänner satt bredvid. Det var höst och årets första halka kom liksom från ingenstans. Sommardäcken satt fortfarande på min gamla gammal skruttiga bil. Bara några kilometer från hem fick vi sladd och körde in i en telefonstolpe. Min vän fick en allvarlig skallskada, jag fick flera frakturer. Det slutade ändå förhållandevis väl.
Som förälder känner jag också igen mig i hur svårt det är att navigera i alla känslor när tragedin inträffar. Ett av mina barn och hans vänner fick i tonåren uppleva hur en av deras nära kompisar gick bort på grund av en olyckshändelse.
Begravningen var vacker men oerhört tung. Bilresan dit, med tre tonåringar som passagerare, förlamade av sorg och obesvarade frågor, och mötet med den dödes familj är kanske det jobbigaste jag har varit med om.
Jag kände förstås sorg själv, blandad med stark oro över hur ungdomarna i kompiskretsen skulle hantera det som hänt. Dessutom gav mig lättnaden jag kände över att mitt eget barn levde ohyggliga skuldkänslor.
Minnena av detta sköljer över mig när jag ser de första avsnitten av "Limbo". Och ja, det är jobbigt. Men det känns också bra på något sätt, som något av ett reningsbad. Missa inte denna drabbande serie!