SVT-serien är en dramatisering med både verkliga och fiktiva karaktärer. Här ses Per-Åke Åkesson (Anders Beckman), Erik Johansson (Håkan Bengtsson, fiktiv karaktär) och Monica Olhed (Lotten Roos).
Det är många känslor som väller upp när jag ser Mikael Marcimains oglamourösa och djupt engagerande tv-serie om en av de största och mest uppmärksammade mordutredningarna i svensk polishistoria.
I mars 1989, när jag själv var 24 år, försvann den 10-åriga Helén Nilsson i Hörby. Flickan, som skulle ut och träffa ett par kompisar i den lilla skånska orten Hörby, kom aldrig hem. Sökandet varade i sex dagar. Sedan hittade man henne död i en dunge vid ett stenröse, invirad i svarta plastsäckar.
Redan då hade vi hunnit bli väl bekanta med porträttet av den leende Helén som tittade på oss med allvarliga ögon från löpsedlar och nyhetsinslag. Och det som vi nu fick veta var ohyggligt. Heléns kropp var sargad och våldtagen, dessutom hade flickan varit i livet i flera dagar efter försvinnandet, fången hos sin mördare. Eftersom mordet inte löstes förrän 2004 blev det där fotot av Heléns ansikte ikoniskt och kom att symbolisera alla förälders stora skräck för vad som kan hända när barnen börjar bli stora och man måste låta dem gå i väg och göra saker på egen hand.
När det så kallade Helénmordet så småningom fick sin lösning kröp det ännu djupare under skinnet, eftersom det visade sig att en av mina nära kollegor några år tidigare varit hemma hos mördaren och intet ont anande gjort en intervju med honom.
Den skickliga kollegan var ute på ett vardagligt nyhetsjobb hos en medborgare i kläm hos en myndighet. Precis så där som jag själv och alla journalistkolleger på landsortstidningar gjort dussintals gånger. Det visar hur utsatt vårt arbete kan vara, men också hur vi alltid anstränger oss för att ge alla människor en röst. Som de flesta också säkert känner till figurerar mördaren Ulf Olsson, även i en av filmaren Tom Alandhs tv-dokumentärer.
Tv-serien "Jakten på en mördare" är skriven av Helene Lindholm och Lotta Erikson efter Tobias Barkmans reportagebok. Den skildrar sakligt och utan spekulativa eller snaskiga scener det envisa polisarbetet som några få poliser utförde i kraftig motvind och som efter 15 år ledde till att Ulf Olsson fälldes för morden på Helén och Jannica Ekblad. Under resan klarade de även upp flera andra kvinnomord i Skåne.
Motvinden bestod av svagt ledarskap och polisen ständiga omorganisationer och marknadsorienterade moderniseringar, där fokus inte alltid låg på att lösa brott. Vissa scener som skildrar gravt inkompetenta och fåfänga chefer är nästan lika obehagliga som alla "pervon" som utredarna stöter på under utredningens gång.
Lotten Roos spelar förhörsledaren Monica Olhed, som lyckades få fram flera erkännanden av sexualförbrytare.
Poliserna som står i centrum är den gråa, tjuriga tvärviggen Per-Åke "Pelle" Åkesson (spelas av Anders Beckman) och förshörsledaren Monica Olhed (Lotten Roos). De är verkliga personer, och man blir både imponerad och tacksam över deras uthållighet och skicklighet. Mördaren Ulf Olsson (spelas av Magnus Schmitz) skildras inte som ett monster, utan som en trasig människa, vars hela liv har varit ett haveri.
Ulf Olsson spelas av Magnus Schmitz.
Överlag är skådespelarinsatserna fantastiska, alla talar skånska, vilket skänker serien autenticitet. Kostymen, scenografin och de murriga fotot bidrar också starkt. Serieskaparna har lyckats otroligt bra med att fånga bilden av ett svenskt 1990-tal som jag kan känna igen mig i.
Att se "Jakten på en mördare" gör ont, eftersom Helénmordet berörde så starkt, men det är faktiskt också lite som ett reningsbad. Sista avsnittet släpps på söndag. Missa inte!