Kommunen skriver att det inte är ”utsikten” som är det primära. Och nej, det märks verkligen på den här bänken.
För ett år sedan skrev jag en krönika om att Eskilstunas "nya paradgata" inte levde upp till sitt namn. Jag skrev att det fanns bänkar som stod väldigt lurigt till och som mest bara var i vägen.
Därefter gick stadsbyggnadsförvaltningen ut och sa att bänkarnas placeringar var väl genomtänkta av tre anledningar:
1. När man sitter på någon av bänkarna är man vänd mot gångstråket längs gatan, inte mot trafiken
2. Det upplevs ofta otryggt att ha personer passerande bakom ryggen och längs Drottninggatan har vi en hel del gångtrafik.
3. Om bänkarna varit vända mot gatan så hade man sannolikt upplevt att man kom för nära trafiken, med tanke på att de står i möbleringszonen.
Bänkarnas huvudsakliga syfte är att ta en kort paus, eller vila om man har svårt att gå längre sträckor. Det är inte ”utsikten” som är det primära.
Att utsikten inte är det primära är ganska tydligt i det här fallet.
Varför gnäller du om det här igen?, tänker ni nu.
Jo, för att bänkarnas placering har kommit på tal igen och många ifrågasätter miljön kring sittplatserna.
Vad vore då inte bättre om en avdankad bänkvärmare och som numera jobbar med att tycka saker skulle ta och prova sittplatserna för att se om de är så illa som alla påstår.
Bänk 1: Jag blir deppig av utsikten
Jag kunde inte riktigt förstå tanken med att vara vänd åt det här hållet. Jag kände mig tvungen till att lätt huka mig fram när bussen susade förbi bakom mig för att inte bli påkörd bakifrån.
I mitt huvud ekar kommunens ord: Utsikten är inte det primära, men något bättre än ett dött, osexigt och deppigt parkeringshus skulle väl ändå pigga upp lite. Eller?
Bänk 2: Dra in fötterna
Här var en liten sträckning av benen lika med livsfara.
Om det nu ofta upplevs otryggt att ha personer passerande bakom ryggen på en gäller dessa regler inte här. När jag satt här var jag livrädd för att bli påkörd rakt över anklarna. En liten gubbsträckning och benen är som bortblåsta.
Den här bänken hade en lite trevligare utsikt, det får man ändå ge den.
Och ett annat stort plus för en nojig hypokondriker, som jag:
Nära apoteket.
Gemensamt för båda bänkarna är att jag kände mig rejält utstirrad när jag satt där. Som att ingen någonsin har slagit sig ned för att ta en kort paus och tittade på mig och tänkte:
Vad håller hon på med?
Hon blir ju överkörd snart!