För ett par veckor sedan dök en ny trend upp på TikTok, som går ut på att tjejer frågar sina pojkvänner, eller andra män i sin omgivning, hur ofta de tänker på romarriket. I väldigt många fall visar det sig att killar tänker orimligt mycket på denna epok och bland tjejer på sociala medier skrattas det ikapp åt hur fåniga vi är som lägger tid på att fundera över gladiatorspel och akvedukter istället för att fokusera på viktiga saker som familj och känsloliv.
Trots att jag läste en stor mängd Asterix-album som barn tänker jag ytterst sällan på romarriket. När jag ser masken från filmen Gladiator så kommer jag att tänka på verser om Doritos, Cheetos och Fritos av den framlidne rapparen MF DOOM (som bar samma mask) snarare än Russel Crowes Maximus-karaktär. Namnet Caesar får mig att förnimma smaken av dressing gjord på sardeller och parmesan. Inte ens när jag arbetade som historielärare ägnade jag det forna imperiet särskilt mycket tankeverksamhet. Mycket på grund av att mina tankar flöt i väg åt alla möjliga andra håll. Och det är just detta som är pudelns kärna. För trots att jag är helt ointresserad av kejsarföljder och dylikt, så sätter romarriket-trenden ändå fingret på vad som rör sig i många killars hjärnor, vilket är… mycket.
I likhet med många andra män ser jag mig själv som en tänkare, men då min käresta kliver in i ett rum och finner mig ståendes med öppen mun, stirrande ut i tomheten och frågar vad jag funderar över så har jag sällan ett bra svar. När hon mitt i ett resonemang om färgval på köksluckor eller en diskussion kring vad vårt barn ska heta i mellannamn plötsligt märker att jag börjar zona ut och irriterat utbrister ”Hallå, vad tänker du på?”, stammar jag fram ett försiktigt ”Inget särskilt”. Men i själva verket tänker jag oftast på något ytterst specifikt, som till exempel vilka låtar jag skulle välja om jag fick sommarprata, hur AIK borde formera sin startelva mot Häcken, om jag skulle passa i hatt eller hur jag skulle agera ifall terrorister tog min familj till fånga och enda sättet att rädda dem var att hoppa från femmans hopptorn rakt ner i kaklet i en tom bassäng.
I Mikael Yvesands roman Häng City från 2022 spenderar ett gäng killar ett sommarlov tillsammans. De cyklar längs gatorna och tänker på saker som hur konsistensen på Banana skids påverkas av årstiderna, huruvida man kan få AIDS av brallor och hur lång tid det tar för undangömda vindruvor att bli till russin. De pratar konstant men i stort sett allt som sägs framstår som rent nonsens. Och precis så är det. När jag kommer hem efter att ha umgåtts i timtal med mina killkompisar har jag ändå oftast ingen aning om hur de mår eller vad som pågår i deras relationer, för vi har pratat om helt andra saker. Efter en grillkväll med ett par nära vänner, som pågått långt in på småtimmarna och där vi avhandlat allt från hur man bäst tillreder hjorttestiklar till socialdemokratins förfall är en av dem ändå tvungen att ringa dagen efter och berätta att han glömt säga att han ska bli pappa.
Så skratta ni tjejer, fortsätt göra era Tiktoks. Det har ni gjort er förtjänta av. För om vi inte kunde lita på att ni hade stenkoll på tvättstugan, insamlingar till avslutningspresent åt fröken, läxor, födelsedagar, barnens mellannamn och allehanda planering, hur skulle då vi killar ens ha tid att tänka på våra killgrejer och upprätthålla de patriarkala strukturerna? Tack för att ni gör er grej, så att vi kan göra vår. Som den romerska poeten Vergilius sa: Non omnia possumus omnes. Alla kan inte göra allt.