Det har väl inte undgått någon att det är lite struligt att flyga just nu.
Kaos, kaos och åter kaos är det enda som verkar rapporteras från våra flygplatser, och personligen tillhör jag den skara bittra själar som med besvärad min mumlat "men snälla ni, avstå bara från att flyga" när jag tagit del av nyhetsrapporteringen.
Men så blev det ändå så att jag stod där själv nyligen, på Skavsta, med väskan i hand.
Trots att jag inte planerat någon utomlandssemester ledde en rad spontana händelser till att en biljett till Frankrike hade bokats, och nu var det således även min tur att delta i flygkaoset. Paris eller Lyon tänker ni nu, men nej, min destination fanns långt ute på landsbygden. French cow country som Cristoph Waltz karaktär i Tarantinoklassikern "Inglorious Basterds" kallade det.
Åkrar så långt ögat kunde nå.
Doft av gödsel.
Ljudet av traktorer från fjärran.
Och överallt satt stora storkar uppflugna på lyktstolparna, så kallade cigognes, som tyst och liksom dömande stirrade ner på mig från sina bon.
Jag hade rest hit för att få uppleva den plats som min bästa polare – en Stockholmsbaserad fransman – vuxit upp på. Tanken var att vi skulle delta vid en årlig fest långt ute i skogen, arrangerad av hans barndomskompisar. Temat på festen var Las Vegas, och min vän hade klätt sig i glittrig kostym med cowboyhatt och paljetter.
Paljetter lite överallt, dessutom.
Min väns högra hand var bruten till följd av en olycka, så även gipset var utsmyckat. En självklar detalj för min vän, som till vardags tillhör en växande skara modemedvetna Stockholmshipsters som allt oftare börjat bära nagellack. I den svenska huvudstaden är detta ett coolt och fullt accepterat tillägg i den manliga utstyrseln. Även världens kanske just nu hetaste artist Harry Styles brukar ju utmana genom att bära klänning, så vad är väl lite nagellack i jämförelse?
Men vi befann oss inte längre i den svenska huvudstaden.
Vi var i French cow country. Detta insåg jag direkt när de första bögskämten trillade in på min väns bekostnad.
Nagellack, glitter och paljetter var endast för flickor och bögar, sa hans gamla kompisar och skrattade.
Jag var förstummad.
Skämten var visserligen inte grova, och jag tror inte att min vän tog särskilt hårt åt sig. Men de var många, och av typen: "Nejmen hoppsan, man får visst passa sig för att flytta till Stockholm så att man inte råkar bli bög". Till och med på familjemiddagen dagen efter festen bubblade de upp. Värst av allt var att de yttrades helt utan att någon sade emot, inte ens jag, som i min ryggradslöshet förvandlades till en del av problemet. En tyst och passiv möjliggörare för kommentarer och skämt som jag egentligen inte alls stod för.
Jag minns ärligt talat inte när jag senast hörde någon helt öppet anklagas för att vara bög, och jag insåg plötsligt hur långt efter just denna skara människor befann sig i sitt HBTQ-tänk jämfört med de flesta som jag till vardags omger mig med.
Men som den konflikträdda stackare jag är skakade jag bara på huvudet i tystnad, och tänkte under resten av kvällen (som jag ändå lyckades ha kul under) på hur långt vi alla har kvar att vandra på vår väg mot acceptans, jämställdhet och fri kärlek.