En fotbollsmatch som borde ha varit 100 procent kul blev istället en påminnelse om varför jag sällan går på den typen av evenemang.
Jag kisade på meddelandet på skärmen. Att vakna av en vibrerande telefon är aldrig skönt, än mindre av insikten att man innan dagens första kaffekopp kommer att tvingas bli den tråkiga personen som tackar nej till ett roligt idrottsevent.
Det här med fotboll har aldrig varit min grej, så sömndrucken började jag skriva mitt svar. En tidskrävande procedur – jag råkar alltid stava fel 17 gånger per sms – men snart var mitt vanliga nekande färdigt: "Bla, bla, bla, orkar inte, bla, bla, tvättstugan, bla, bla, ses efter matchen".
Men så hejdade jag mig. Vad fasen, tänkte jag. Jag är så förutsägbar. Säger alltid nej till boll och stannar hemma, läser en bok eller går på teater. Det kanske inte skulle skada att följa med en gång? Jag raderade min långa ursäkt och svarade:
– Lätt, jag kommer!
När vi senare samma eftermiddag anlände till Tele2 Arena i Stockholm var våren redan där. De 23 000 fotbollsfans som samlats var klädda i tunna jackor och solglasögon. Var det inte en viss känsla av gemenskap som återfanns i sorlet utanför arenan? Det här kanske inte skulle bli så dumt hann jag tänka, precis innan jag fick dagens första påminnense om varför jag inte gillar att gå på fotbollsmatch.
– Ööh, vi hatar Djurgårdeeen! brölade någon i kön till arenan.
Matchen var inte ens mot Djurgården. Ändå fanns hatet där överallt runtomkring mig. I den stunden bara stilla puttrandes, en förnimmelse om ett större mörker. Men snart skulle det släppas fram. Väl framme vid våra platser på läktaren, omringade av skrikande fans, började det sakta koka över för den hatiska massan.
Trots att solen sken in genom det öppna taket och den efterlängtade våren börjat göra sig gällande, trots att det såldes både korv och öl, trots att det överallt fanns barnfamiljer så började alla se rött.
Inte en enda hejaramsa var fri från någon form av hat.
Varje gång någon ropade något positivt, typ: "Bra, gubbar!", följde minst tio negativa utbrott av typen: "Domarjävel!"
Inte en enda gång var det någon som sa: "Vad trevligt vi har det"
Vemodet spred sig. När matchen till sist var över – Hammarby vann – tänkte jag att illviljan kanske skulle gå över i glädje. Men nej, ramsorna om hur mycket man avskydde AIK och Djurgården bara fortsatte. Och matchen var ju inte ens mot dem!
Klackens läktare rakt framför mig såg ut som ett getingbo.
I luften fanns en blodtörst.
Små barn sneglade på sina föräldrars knutna nävar, imiterade gesterna.
Will Smith reagerade under Oscarsgalan på ett uråldrigt sätt när han örfilade programledaren för att ha uttalat sig slarvigt om Smiths fru.
Jag tänkte att möjligheten att utsättas för fysiskt våld här faktiskt var ganska stor. Att jag enkelt och snabbt kunde råka ut för en smocka om jag råkade säga fel sak, precis som skådespelaren Chris Rock råkade göra under Oscarsgalan under söndagsnatten.
Vad jag förstått sade Chris Rock något om Will Smiths fru som fick honom att valsa upp på scen för att dela ut en örfil mot Rock innan han självsäkert gick tillbaks till sin stol.
En uråldrig gest. Säger du något ont om frugan får du stryk!
Man undrar vad Jada Pinkett Smith själv tyckte om sin mans utbrott?
Lite som på den där fotbollsläktaren. Fansen vrålade besinningslöst ut sitt hat mot motståndarna, tände bengaler och slog på trummor. Säkert var det några motståndarfans som åkte på stryk efteråt. Jag kan inte tänka mig att det gör fotbollspelarna stolta, och jag kan inte tänka mig att Will Smiths fru kände sig stolt heller.