Våghalsiga löften i fädrens spår

Börsen rasar, munskydden är slut - och nu påverkas självaste symbolen för mandom mod och morske män av coronan.

Staffan Larsson från IFK Mora, Vasaloppsvinnare 1999. Kranskrönt av Maria Wik.

Staffan Larsson från IFK Mora, Vasaloppsvinnare 1999. Kranskrönt av Maria Wik.

Foto: Gunnar Ask

Krönika2020-02-29 07:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Krönika

Och då talar vi inte om ölen - annars hade lite mexikansk lager piggat upp i Vasaloppspåret. På min tid var det bara lättöl som gällde - och inte förrän man hasat sig fram till sista kontrollen i Eldris.

Nej, nu är det pandemin som är på tapeten, den med potential att utrota oss alla. Eller inte. Det beror helt på vem man väljer att lyssna till. Är det folkhälsomyndigheten så är det bara att ruska lite på sig och gå vidare. Förlitar man sig istället till kvällstidningsrubrikerna så är man redan så gott som död.

Ett tiotal italienska skidentusiaster tvingas iallafall stanna hemma istället för att köra i fädrens spår för framtids segrar i morgon. Vi vill inte ha hit dem. Covid-19 och trängseln i den långa uppförslutan mot första kontrollen i Smågan går inte ihop. Den som snyter sig i backen riskerar att få en stav i ryggen.

Vasaloppsarrangörerna har som plåster på såren redan nu lovat italienarna att få starta nästa år istället.

"En gest. Så de som kommer från riskområden inte kommer hit" säger en ansvarig.

Våghalsiga löften med tanke på att snön knappt verkar räcka ens i år. Hur stor är sannolikheten att det inte blir mer blåbärsris och barr än snöflingor under laggarna även 2021? 

De som bor söder om Orsa och envisats med att träna inför årets lopp har fått bränna rejält med fossil tur och retur för att hitta snö. 40 mil i bilen, två på skidorna och så 40 mil hem igen. 

Snart får väl hela loppet flyttas norrut i takt med att temperaturerna ökar, isarna smälter och snö blir alltmer sällsynt. Frågan är bara vart, för på radion hör jag att både guiderna och turisterna på Svalbard har ändrat fokus på sistone.

– Förr flög folk hit för att titta på isbjörnar och frysa om öronen, berättar en rutinerad guide i Longyearbyen som brukar ha isbjörn traskande utanför fönstret ett par, tre, fyra gånger om året.

– Nu kommer turisterna för att kolla på klimatförändringarna istället. De vill uppleva isbergen och glaciärerna innan alltihopa smälter bort.

Samt för att såga av den gren de själva sitter på, kan man tillägga. Långsiktighet har aldrig riktig varit våran grej. Vi är lite mer av sorten "ur hand i mun", precis som de andra aporna. Men nöden är uppfinningarnas moder så om gud vill och skorna håller reder det säkert upp sig till slut. Annars får man väl ta och omskola sig till civilingenjör på gamla dar.