Jag säger borde, för när jag tidigare under kvällen gjorde valkompassen fick jag läsa svart på vitt att mina svar överensstämde till 87% med ett av de partier som befinner sig längst bort politiskt från vad jag tidigare röstat på.
Jag stirrade på skärmen. Gjorde om en ny valkompass.
Jo, det verkade stämma. Mina svar talade sitt tydliga språk. Men det gjorde inte mina känslor.
– Ska man rösta på det parti som valkompassen säger, eller det parti som magkänslan säger? frågade jag min flickvän.
Hon föreslog att jag skulle rösta på det parti som överrensstämmer mest med mina värderingar, och strunta i valkompassen. Samtidigt i bakgrunden frågades partiledarna ut på tv, men deras snack gjorde mig bara ängslig.
Så jag tog mig en drajja.
På Youtube finns ett tio minuter långt montage av James Bond som dricker olika alkoholhaltiga drycker och är allmänt skön. Jag älskar det klippet och brukar kolla på det när jag vill bli glad. Det finns en trygghet i att titta på samma klipp som man redan sett, gång på gång. Min lillebror gillar till exempel att titta på musikvideon till Elton Johns gamla hit "I'm still standing", om och om igen, gärna hundra gånger i rad. Men till skillnad från honom kan jag inte låta bli att känna skuld när jag vänder partiledardebatterna och valkompasserna ryggen för att istället plocka fram gin, is och vermouth.
Känslan av att det aldrig har varit viktigare att vara en god människa än nu är kvävande. Man förväntas inte bara vara tacksam över rösträtten, utan också övertygad och stolt i sitt val av politisk inriktning. Men många av oss är ganska osäkra. Rädda för att göra fel.
Medan jag rörde om i drinken mindes jag en gång för inte så länge sedan då jag låg på en tatueringsbrits och hörde tatueraren vid bordet intill mitt prata om valet.
– Jag röstar på Vänsterpartiet för alla som har det sämre än mig, inte för mig själv, sade han.
Gud vad skönt, tänkte jag. Han var så övertygad! Jag kanske också skulle göra som han? Men jag trasslade snabbt in mig i tankarna, det fanns för många faktorer för att kunna tänka i så enkla banor. Snart kom den där tyngden över mig igen, känslan av att vara en otacksam slyngel som inte har stenkoll på sin politiska identitet.
Därför gillar jag att se James Bond dricka.
Han ser så avslappnad, dum och nöjd ut i sin obryddhet. Han går genom livet med huvudet högt, ointresserad av allt och självsäker i sitt sätt att säga: "I always have a martini at five".
Så för hundrade gången slog jag på klippet och svepte drinken.
Men drajjan landade snett.
Jag insåg framför skärmen att jag älskar att se på när James Bond är obrydd och alkad, men att jag inte älskar att vara James Bond som är obrydd och alkad. Även om valet är svårt så är det fortfarande mitt, och det kanske är ett sundhetstecken att inte vara övertygad.
Det finns en annan sak jag gillar att trösta mig med när jag vill bli på gott humör, förutom den där Bond-videon. En dikt av Tranströmer, som innehåller en särskild passage som mina tankar seglade iväg mot mitt i obeslutsamheten bland uppdrunkna drinkar och partiledardebatter.
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Kanske är det som det skall att inte vara helt övertygad inför valet. Kanske är det viktigare att bry sig och att delta.