Nej, inga slagsmål och inget dörrsmällande förekom.
Men den ena stunden satt jag och en handfull andra 30-någonting-åringar och snackade om vårens mode- och musiktrender (dubbeldenim är tillbaka – EPA-dunken försvinner), och den andra hamnade vi i en vild diskussion om könsroller.
Det började med att en av mina manliga vänner började prata om skillnaden mellan hur kvinnor och män pratar om dåliga dejter.
Min vän menade att han ofta hör tjejer helt ogenerat säga "han var mycket fulare i verkligheten", "han ville att vi skulle dela på notan!" och "han hade liten kuk" när de samtalar om ämnet.
Och även om min vän inte nödvändigtvis menade att denna jargong är för hård så drev han tesen att om man skulle vända på steken och föreställa sig en man tala på liknande sätt om en kvinna – "hon var fett dålig i sängen" eller "hon hade inga bröst" – så skulle förmodligen någon ingripa. För så snackar man inte om tjejer 2023.
Efter att min vän orerat färdigt var det under en kort stund tyst runt middagsbordet.
Sedan exploderade en argumentation mellan honom och middagsgästerna som inte var benägna att hålla med, en argumentation som höll i sig rätt länge (motståndspartens argument var att killar visst snackar skit om tjejer på krogen, att de alltid har gjort det och att det därför kanske är på tiden att tjejerna går till motattack).
Själv satt jag mest tyst vid min plats vid bordet och funderade.
Jag var nog benägen att hålla med min vän – det känns faktiskt mer acceptabelt när en tjej snackar nedvärderande om sina manliga dejter än motsatsen.
På vägen hem funderade jag länge över vilka andra skillnader mellan manligt och kvinnligt som känns acceptabla i min vardag.
En grej jag kom att tänka på var att det aldrig har varit så svårt som nu att leva som en modern man i ett förhållande med en modern kvinna.
Man förväntas inte ta de klassiska könsrollerna för givet. Ändå kryper de sig på, titt som tätt, i de mest jämställda av relationer.
Ett exempel:
Jag bodde under många år i kollektiv. Vi var ett välutbildat och livsvant gäng som delade en femrummare. Jag var den enda killen.
En dag när jag trött och lite bakis klev in i köket för att brygga kaffe fann jag två av tjejernas menskoppar i diskstället intill kaffekopparna, durkslagen och lunchlådorna.
Okej, fine, tänkte jag. Jag fattar. Det här är ett modernt boende. Sånt här säger man inte till om.
Men senare samma dag när jag och ett par av tjejerna jag bodde med kom hem efter att ha varit och handlat plank och spik för att laga vårt trasiga balkongräcket så dumpade de bara påsen helt okommenterat i min famn och försvann in på sina rum.
Jag förväntades förstå att det var min uppgift som karl att fixa räcket. Det här var ju... ett modernt boende?
Det finns fler exempel.
När vi vaknade upp till en morgon efter ett tungt snöfall så stod plötsligt skyffeln bara där i tamburen och väntade på mig.
När bilbatteriet frusit hittade jag helt okommenterat startkablarna på min säng.
Och när det började rinna dåligt i avloppet i duschen (som det ju ofta gör när många långhåriga hyresgäster delar badrum) fick jag höra att det var min uppgift att tömma det – det var helt enkelt bara för äckligt för mina rumskompisar.
Självklart skötte jag dessa uppgifter i tystnad. Jag var ju modern.