Låt mig tänka högt.
Sociala medier svämmar över av människor som går runt i livsmedelsbutiker och hytter med pekpinnen över innehållsförteckningen på frukostflingor, olika sorters bröd och frysta mikromaträtter.
”Äter du det här kommer du dö”, är känslan.
Det är ju inte fel i sak, för dö kommer vi att göra, förr eller senare.
Men frågan är om huvudanledningen till det kommer vara för att vi inte valde fullkornsmüsli till yoghurten.
Jag pratar om någon form av självskadebeteende här. Det är ett ord som oftast används i samband med skärsår eller andra fysiska handlingar, men det kan ta många former. Att medvetet äta eller dricka något som vi vet är skadligt för oss är en av dem.
Även om jag vet om att en produkt är sämre för mig så väljer jag den, för den är ju godare. Jag lever bara en gång och måste få unna mig under det korta liv jag lever. För kort är det, i förhållande till hur länge jag kommer att vara död.
Men då vaknar han med pekpinnen i mig.
Välj den med mindre fett, ta den utan socker, den kalorisnåla är bättre. Visst, det är inte lika gott men jag kommer faktiskt att må bättre och vara piggare över tid.
Och det är väl också att unna sig? Ett långsiktigt välmående.
Och apropå att vara pigg. Alla dessa energidrycker vi sveper i oss. Jag vet att det är lurendrejeri men jag låter mig själv luras varenda dag. Jag intalar mig själv att jag behöver det för att vara pigg.
Och vips så har det blivit en rutin.
En Nocco på morgonen för att vakna till liv, och en Celsius på kvällen innan träningen för att hjärnan säger att det helt enkelt behövs för att jag ska orka träna.
Men helt ärligt, det är ju bara skit.
Det är ett beteende som kroppen vant sig vid. Ett beroende som vilket som helst. Jag vet att det inte är bra för kroppen men ändå åker det ner ett gäng i korgen nästa gång jag handlar. Även om jag vet att jag kommer få en tandläkarräkning på 8 000 kronor vid nästa besök för att tänderna fräts sönder av alla syror.
Det paradoxala är att jag försöker dölja det. Jag intalar mig själv att ”så farligt kan det väl inte vara”, ”alla dricker ju detta”.
Ni märker att jag velar fram och tillbaka. Men förändring tar tid. Och kanske är det viktigaste att vi börjar med att visa oss själva lite mer förståelse.
För att lära sig att bry sig om sig själv är inte alltid så enkelt som det låter, men det är värt det.