De senaste Ärens övervÀldigande vurm för TV-serier har snudd pÄ gÄtt mig helt förbi.
Jo men visst. Det har gjorts nÄgra försök, man vill ju inte vara totalt urtida. Men efter ett par tre avsnitt börjar det oftast gÄ pÄ tomgÄng.
Och dÄ har jag ÀndÄ försökt att vara lite uppdaterad och testat mig fram med bÄde Netflix och HBO, C More och Viaplay.
Det verkar sĂ„ spĂ€nnande och lovande och haktappande i början â men sedan Ă€r det Ă€ndĂ„ som om fantasin tar slut i manusskrivarverkstĂ€derna. Dramaturgin och handlingen knarrar pĂ„ i gamla uppkörda hjulspĂ„r och man törnar in dĂ€r i soffan. Eller stĂ€nger av och gör nĂ„got roligare. Ăter till exempel.
I mitt tycke Àr rörlig bild fortfarande bÀst pÄ bio. DÀr gÄr det inte att smita undan. Man sitter rakt upp och ned pÄ ett och samma stÀlle och kan varken spola fram eller tillbaka alltmedan filmen trycks en rakt upp i plytet.
De sociala koderna tvingar en kvar i plyschen Àven om man blir lite uttrÄkad. Det Àr sÄ himla pinigt att resa sig upp ur en biofÄtölj och famla sig mot utgÄngen genom mörkret. Hellre tiga och lida. En bra sak med bio Àr ocksÄ att det inte gÄr ta upp telefonen sÄ fort man blir en smula less. DÄ börjar bÀnkgrannarna genast skria om att de blir blÀndade. Det Àr fostrande för en skÀrmhjÀrna.
OK â nĂ„gra serier har haft mig fast en dryg sĂ€song. Första vĂ€ndan av âHouse of Cardsâ med den hemske, hemske presidenten Underwood spelad av den Ă€nnu hemskare Kevin Spacey höll Ă„ngan uppe ett bra tag.
â Broadchurchâ som utspelade sig vid brittiska kusten var inte heller sĂ„ dum, trots att barnamord inte Ă€r min grej. Men de stĂ€ndigt skrĂ€nande mĂ„sarna i bĂ„de ljud och bild rörde upp minnen frĂ„n en osedvanligt trevlig vandring mellan pubar lĂ€ngs med Keltiska sjön.
Och sĂ„ sommarens âBabylon Berlinâ förstĂ„s. Ingen lĂ€ttsmĂ€lt historia till en början. Fattade absolut ingenting av de första tre avsnitten, folk bara sprang fram och tillbaka mellan jĂ€rnvĂ€gsvagnar, bordeller och ryska ambassaden. Men skam den som ger sig. PĂ„ fyra lossnade det. Vilken story!
Men inget toppas av det enda som jag just nu följer slaviskt.
âĂver Atlantenâ följer Viktor Frisk och ett knippe andra kĂ€ndisar pĂ„ seglats mellan Kanarieöarna och VĂ€stindien.
Alla verkar Ängra vad de gett sig in pÄ, alla Àr sjösjuka och alla lÀngtar hem. Men de sitter dÀr de sitter, pÄ pottkanten utlÀmnade till ett rytande hav och kapten Gurras ordergivning.
TomgÄngen Àr egentligen uppenbar. För det Àr bara skum och vÄgor, segel och stiltje, avsnitt in och avsnitt ut.
Och inte kommer de att gĂ„ i kvav heller, dĂ„ hade vĂ€l programmet aldrig sĂ€nts. ĂndĂ„ sitter man som klistrad.
Kan tÀnka mig tre olika anledningar till fascinationen:
1. HÀndelselöshet Àr meditativ. Allt gungade inverkar lugnande pÄ TV-nerverna.
2. För första gÄngen gÄr det in bakom pannbenet hur Christoffer Columbus hade det. Och hur lÄngt det egentligen Àr till Amerika.
3. Eller sÄ Àr det den lilla vattenapan, den vi mÀnniskor lÀr vara sprungna frÄn, som helt enkelt kÀnner igen sig nÀr det plaskar i rutan.