Ärligt talat vet jag inte om jag är beredd. Jag vet inte heller om jag skulle vilja försvara mitt land med vapen i hand.
Jag gillar inte vapen, och är inte förtrogen med dem. Enda gångerna jag har avlossat ett vapen var för minst 30 år sedan när vi sköt prick med luftpistol i sommarstugan.
Jag är precis som statsminister Ulf Kristersson (M) född på 1960-talet och uppväxt på 1970-talet, en tid när fredsrörelsen var stark och i stort sett alla mina killpolare hade bestämt sig för att de inte ville göra väpnad värnplikt.
För mig som tjej var det över huvud taget inte aktuellt att göra varken värnplikt eller bli militär, först 1989 blev kvinnor välkomna att arbeta inom alla befattningar inom den svenska armén och inte förrän 2018 blev den svenska värnplikten könsneutral.
Efter Berlinmurens fall 1989 blev krig liksom en ickefråga, trots att flera väpnade konflikter pågått runt om i världen sedan dess, måste jag erkänna att krig egentligen inte kändes riktigt relevant för mig förrän Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig i Ukraina för knappt två år sedan. Då kom det nära, men kröp inte riktigt under skinnet.
Men senaste veckan har tre i sammanhanget tongivande auktoriteter talat om för mig att:
1. "Det kan bli krig i Sverige" (civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M)).
2. Svenska folket ”mentalt måste förbereda sig för krig” (Micael Bydén, överbefälhavare).
3. "Ytterst handlar det om att med vapen i hand, och med livet som insats, försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.", (Ulf Kristersson, statsminister om att vara svensk medborgare.)
Jag ska inte påstå att dessa uttalanden har gjort mig mer rädd för krig. Däremot osäker på vad som förväntas av mig som medborgare och var jag står i dessa frågor numera. Eftersom jag är drygt 50 plus, tror jag heller inte att någon förväntar sig att jag personligen ska dra ut i strid (detta gäller förmodligen även statsministern, som är äldre än jag), därför har jag inte reflekterat särskilt mycket kring det.
Självklart står jag upp för demokratiska principer om mänskliga fri- och rättigheter. Och jag drar utan knot mitt strå till stacken Sverige även i fredstid genom att genom att gå till mitt jobb varje dag och betala skatt, samt följa lagar.
Men är jag beredd att kämpa med livet som insats för något över huvud taget?
För min familj? Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara hoppas det.