Häromdagen inföll min och makens 32-åriga bröllopsdag. Vi firade inget särskilt men fick i alla fall anledning att jämföra hur vårt gemensamma liv såg ut 1989 jämfört med i dag.
Då jobbade jag som vårdbiträde och maken som trädgårdsarbetare. Vi bodde i en enrumslägenhet i stadselen Hjorthagen i Stockholm. Vi hade ingen dusch utan var hänvisade till en sunkig duschkabin i en lägenhet tvärs över gården som var gemensam för alla hyresgäster. Det mesta av husgerådet hade vi ärvt av våra föräldrar och alla våra kläder rymdes i en gemensam garderob. Vi transporterade oss mest med tunnelbana och tåg, men ägde också en rostig Volvo 240 som vi använde om vi skulle ut på landet. Hämtmat var sällsynt i vår diet.
Och ja, vi var så klart väldigt lyckliga och sjukt glada över vår lägenhet (tro det eller ej, men bostadsbristen i storstäderna existerade redan då). Även om vi gärna hade velat ha en tvårumslägenhet med egen dusch, tyckte vi att vi hade det väldigt bra.
Jag är fullt medveten om att det här börjar låta som en parodi eller en beskäftig litania om att folk var mycket mer tacksamma förr.
Men det jag vill komma till var att vi då aldrig hade kunnat föreställa oss att vi skulle leva det liv vi lever i dag.
Tillbaka till lunchen hemma i villan. Bara köket har fler kvadratmeter än vår lägenhet hade. Vi har två duschar och tre toaletter. En modern bil står i garaget och används flitigt, just den här dagen för att åka och köpa sushi för att ingen av oss varit sugen på det som fanns i den fullsmockade kylen.
Medan jag står och pressar ner alla plastförpackningarna från sushibaren i återvinningskärlet under diskbänken, börjar regnet vräka ner för tredje gången den dagen. Första regnet på nästan en månad av värmebölja. På en stol ligger ett oöppnat paket från en webbaserad modebutik. En ny t-shirt och ett par jeans. I min klädkammare ligger en ännu ouppackad skjorta från semestertrippen till Stockholm för fyra veckor sedan. Galgarna hade tagit slut...
Men, försvarar jag mig, vi har i alla fall ingen pool, ingen motorbåt, ingen diesel-suv, har dragit ner kraftigt på köttätandet och har nästan helt upphört med flygresor.
Vem försöker jag lura? Den knädjupa vattenpölen jag just körde igenom och de intorkade blåbären på busken nere i trädgårdslandet, är delvis ett resultat av min livsstil.
1989 visste jag i stort sett ingenting om global uppvärmning eller risken med koldioxidutsläpp och andra växthusgaser, men jag levde betydligt mer hållbart. Mitt nutida konsumtionsmönster har liksom smugit sig på, delvis i takt med ett ökat välstånd till följd av att både jag och maken har skaffat oss högre utbildningar och bättre betalda jobb, men också för att vi liksom bara hängt med i samhällsutvecklingen.
Självklart vill jag inte skruva tillbaka klockan. Jag vill inte klä mig i säck och aska heller. Men vi har bara några år på oss att vända skutan och även om jag är optimistisk om framtiden och hoppas att teknikutveckling i slutändan är det som kommer att rädda oss, är det dags att jag och alla andra medelklassmänniskor faktiskt börjar skärskåda vårt sätt att leva till vardags och tar vårt ansvar.
Den här baksmällan går inte att bota med huvudvärkstabletter och resorb. Och inte kan vi skylla på en black out heller. Alla fakta finns. Det är bara att tugga i sig.