2012 tillät Valénstipendiet Cajsa von Zeipel att resa till New York. Nio år senare bor hon fortfarande kvar. Hon berättar att hon i den stora staden pånyttfann skulturen som konstform när hon släppte gipset och upptäckte silikonet.
Skulpturer, grafitti och abstrakt måleri.
Cajsa von Zeipel, Carolina Falkholt och Katrin Westman är tre konstnärer som medverkar i den pågående jubileumsutställningen i Eskilstuna konstmuseum och deras respektive uttryck är väsentligt olika. Likt de 21 andra konstnärerna har de vid olika tillfällen mottagit Carl-Axel Valénstipendiet, vars syfte är att mottagaren ska fördjupa sig, vidga sina vyer och vidareutveckla sitt uttryck.
Att röra sig mellan de olika konstverken på Eskilstuna konstmuseum väcker frågan vad det innebär för en konstnär att motta 200 000 kronor som ska går till att vidga sina vyer. Och kan man se effekterna av stipendiet i de konstverk som nu ställs ut?
– Jag fick stipendiet under en väldigt viktig tid för mig, när jag precis börjat få seriösa idéer om att flytta till New York. Stipendiet tillät mig att ta mig dit. Det var bara menat att jag skulle vara där i sex månader men det har redan blivit nio år, säger Cajsa von Zeipel.
– Skulpturen jag nu ställer ut i Eskilstuna är från 2019, och ett av mina första verk i helfigur gjort av silikon – något jag började med för tre år sedan, och som var en direkt effekt av att jag reste till New York. Där ser man en tydlig orsak och verkan av stipendiet i min konst. Upptäckten av silikonet har verkligen varit som en injektion av ny energi och ett uppvaknande. Det var som att jag fann skulpterandet på nytt.
Cajsa von Zeipel är inte ensam om att ha funnit ny inspiration i Amerika. Även grafittikonstnären Carolina Falkholt besökte tack vare stipendiet det stora landet i väst.
– Att få stipendiet var fantastiskt. Jag befann mig just då i en ekonomisk kris. När samtalet kom satt jag precis och grämde mig över konstnärslivets omöjliga ekonomiska ekvation, den som aldrig går ihop trots att konsten kan vara nyttig medicin för ett samhälle som inte vet om hur sjukt det är, säger hon.
Carolina Falkholt hade under många år haft en stor canvas stående i sin ateljé, utan att riktigt bestämma sig för dess syfte. När hon blev ombedd att återvända till Eskilstuna konstmuseum skapade hon målningen "Genom min svarta blick och ut ur min fitta", med museets stora väggar i åtanke.
– Jag längtar alltid till New York, så det var väldigt härligt att få stipendiet och kunna åka dit. Jag besökte en av mina konstnärliga förebilder och feministiska ikoner, Carolee Schneemann. Tack vare stipendiet kunde jag träffa henne, prata med henne och spela in våra samtal, som jag senare gjort konstverk av. Det var verkligen fördjupande, hon blev som en slags mentor till mig under de senaste åren i sitt liv. Efter det blev det som att "Valénresan" bara blev större och större. Jag kunde resa vidare till Mexico City och ta del av hela muralmålningstraditionen som finns där, vilket var otroligt givande.
– Nu har jag resten av livet på mig att bearbeta den här uppgiften. Ett sätt att göra det är att återvända till studion och vardagslivet efter att ha varit ute på de här resorna, se överallt man gjort och lärt sig och försöka implementera det i sitt konstnärskap, säger Carolina Falkholt.
Syns resorna i det konstverk som nu visas i Eskilstuna?
– Ja, det förändrade mitt liv att vara i USA. Just det här verket "Genom min svarta blick och ut ur min fitta" kommer från blicken jag tagit med mig ut på alla resor som sedan genom kroppen liksom värks ut i måleriet. Jag hade haft duken ståendes i min ateljé i flera år, och när jag hörde talas om utställningen så tänkte jag att det var ett perfekt tillfälle att göra den här stora målningen för museets stora väggar.
Även för Katrin Westman skulle stipendiet komma att påverka det konstnärliga uttrycket. Efter att under lång tid ha utforskat det nonfigurativa målandet ledde stipendiet henne på flera resor där hon fotograferade människor hon såg. Bilderna inspirerade henne sedan så till den grad att hon plötsligt i sitt målande började leka med det figurativa istället för det abstrakta.
Motiveringen till Katrin Westmans mottagande av stipendiet innehöll bland annat att "hennes nonfigurativa måleri förkroppsligar svårdefinierbara men starka passioner." Intressant nog ledde stipendiet henne på flera resor, och upplevelserna därifrån fick henne att backa några steg från det abstrakta och flirta med det figurativa.
– Jag reste faktiskt och fotograferade mycket, bland annat på stränder i Spanien. Mitt bidrag till utställningen fick mycket inspiration därifrån. Det är intressant, ibland kan motstånd ge kraft, men många gånger behövs det också en "push" för att våga gå sin egen väg. Den tilltron som stiftelsen gav mig, känslan av att bli betrodd, den betyder jättemycket. Den senaste tiden har jag utforskat hur långt jag vågar gå för att inte tappa leken med det abstrakta, men att samtidigt försöka se mötet med det figurativa. Jag vill fånga betraktaren på nyfikenhet, få folk att känna igen utan att riktigt förstå vad det är de tittar på.