G.O.V.S från Nyköping består av: Stefan Hultman (sång), Bergljot Tvedten (dragspel), Mats Eriksson (gitarr), Göran Löfgren (bas), Urban Lindqvist (trummor) och Petter Wåhlberg (banjo, mandolin och tinwhistle).
Allt började i en mörk dartlokal 1989 på en innergård i Nyköping. Sångaren Stefan Hultman och stränginstrumentspelaren Petter Wåhlberg skulle uppträda på en fest – men så var det alldeles för kul för att inte fortsätta. Fler medlemmar anslöt sig och till slut var G.O.V.S ett fullfjädrat folkrockband som turnerade i Europa och levde på musiken på heltid.
– Resorna blev bara längre och längre. Plötsligt satt vi och åkte folkvagnsbuss från Umeå till Hamburg. Det rullade på så ett par år, säger Petter Wåhlberg.
När livet kom emellan tvingades bandet, efter cirka åtta års spelande, att ställa instrumenten på hyllan.
– Vi var ju som en familj som bodde ihop fyra dagar i veckan och vi blev väldigt nära, både på gott och ont. Men vi hamnade i en situation där småbarnen började komma och det helt enkelt inte gick att kombinera bägge liven, säger Petter Wåhlberg.
Efter cirka 25 års tystnad, med undantag av två spelningar under tidigt 2000-tal, är bandet tillbaka med den nya singeln "Finnegans Wake NO.4" som släpps på midsommarafton. Initiativet tog form efter att Petter Wåhlberg rensade garaget och hittade ett kassettband med några gamla låtidéer från 90-talet.
– Det var rätt schyssta grejer. Samtidigt märkte jag hur svensk musik under 90-talet är väldigt daterat idag. En av låtarna hette till exempel "Isabella kom och lägg dig". Det är en slags bonderomantik som inte håller idag och inte är åldersadekvat för oss heller. Vi är ju femtioplussare allihopa.
Bandet bildades 1989 i en dartlokal i Nyköping och turnerade åren därefter i både Sverige och Europa.
Nytt för bandet, som alltid spelat in sina låtar på svenska, är att det den här gången sjungs på engelska.
– Nu tar vi ett nytt grepp. Vi ska tycka att det är roligt och det ska kännas meningsfullt, säger Petter Wåhlberg.
De två låtarna som släpps på singeln handlar om en Europaturné 1996 som gav ett tydligt kvitto på det hårda livet som musiker.
– Vi var på väg till Hamburg med en folkabuss och blev rätt inspirerade för det var så kul att komma till ett nytt ställe och spela. Men i själva verket blev det en besvikelse. Vi hade fyra spelningar och fick väldigt lite betalt. Jag försökte förhandla gaget via någon myntautomat i staden och då sade bokningschefen något i stil med "att det var ju synd att det skulle sluta så här". Det var då jag fick det klart för mig på blankt papper att vi skulle få sparken om vi inte nöjde oss.