Jag växte upp i Eskilstuna under sent 90–tal. Jag gick i skolan här, jag fick min första kyss här och jag fick mitt hjärta krossat här.
Jag älskar den här staden och har alltid gjort det. Men jag ser också allt som alla andra ser. Jag ser väpnade konflikter, jag ser problematiken och jag ser vad våra ungdomar får växa upp med.
Eskilstuna har tidigare varit en stad som det är okej att gnälla om – så länge man kommer härifrån. Vi har alltid velat försvara det som är vårat och det är vad jag tänker göra nu.
När jag var yngre växte jag upp med att ungar i min ålder kallade Eskilstuna för "Äckeltuna". Man fick välja. Antingen kallade man staden för Äckeltuna eller Älsklingstuna. Båda uttrycken är extremt töntiga, men det är inte begreppen i sig det handlar om.
När jag tänker på Eskilstuna tänker jag på min uppväxt. Hur mycket jag trivdes på Lundbyskolan och hur mycket jag längtade till att vara på fritidsgården. Jag spelade pingis, handboll och helgerna spenderade jag i Sporthallen.
Jag såg Kent för första gången på Parken Zoo och på somrarna hängde jag och mina kompisar på Å-festen. Jag blev kär här och jag bråkade med mina vänner här.
Jag är varken blind eller naiv. Jag ser hur unga människor dör och jag ser vad gängkriminaliteten gör med den här staden.
Men samtidigt ser jag också ett Eskilstuna som försöker växa. Vi får universitet, restaurang på Pråmenholmen och ännu en sommar av Picnic i Parken.
Det är lätt att glömma bort människorna som älskar den här staden, som fortfarande håller den varmt om hjärtat. Människor som vill att deras barn ska växa upp här och som vill förändra Eskilstuna till det bättre.
Det är samma människor som inte vill ställa sig i det gnälliga ledet i tron om att det ska ändra på saker.
Jag tänker inte förlora den känslan jag har för min hemstad. Eskilstuna har sin problematik, men det är inte konflikterna i staden som präglar den.
Antingen kan vi se på allt som händer och låta det representera vad Eskilstuna är. Eller. Så ser vi på det som händer och fortsätter att ta tillbaka den bubblande staden som finns bakom.
Eskilstuna bär på min historia och många andras. Och jag är stolt över den. Det var här jag växte upp och det är här jag kommer att fortsätta leva.
Jag gjorde mitt val som barn. Jag valde att inte kalla Eskilstuna för "Äckeltuna".