I serien Ă€r du vĂ€ldigt öppen med att du söker kĂ€rleken och nĂ„gon att dela livet med â en sĂ„dan Ă€rlighet bor granne med sĂ„rbarhet. Hur kĂ€nns det att vara sĂ„ öppen med hela svenska folket?
â DĂ„ jag egentligen aldrig varit intresserad av att synas i tv har det kĂ€nts viktigt att berĂ€tta att jag gett mig in pĂ„ resan av rĂ€tt anledning. För mig har det varit sjĂ€lvklart att om jag ska vara med sĂ„ ska det vara av anledningen att jag söker nĂ„gon att bygga upp nĂ„gonting med. För att kunna göra det sĂ„ mĂ„ste man verkligen visa vem man Ă€r. Jag har verkligen blottat min sjĂ€l och vem jag Ă€r. Det Ă€r lĂ€skigt att ge ut det i nĂ„gon annans hĂ€nder utan att veta hur de kommer att vinkla mig.
Det har varit en lÄng resa frÄn förproduktion till inspelning, postproduktion och nu premiÀr. Kan du berÀtta hur det kÀnns nu nÀr serien Àr igÄng?
â Som du sĂ€ger, det har varit en vĂ€ldigt lĂ„ng resa. Jag tror att det Ă€r svĂ„rt för mĂ€nniskor att sĂ€tta sig in i hur det faktiskt Ă€r med all press, alla förvĂ€ntningar och alla frĂ„gor man stĂ€ller sig redan innan kamerorna börjar rulla: Vad Ă€r det för tjejer som kommer söka? Vem Ă€r den andra killen? Hur kommer produktionen att bemöta oss, kommer de bry sig om mig eller inte? Det har varit förknippat med mycket rĂ€dslor.
Hur kÀndes det nÀr du vÀl fick se första avsnitten?
â Jag har velat vĂ€nta pĂ„ att se det tillsammans med alla andra, och det var först pĂ„ premiĂ€ren som jag tittade. Jag kĂ€nner en stor lĂ€ttnad, faktiskt. Jag har haft mycket rĂ€dslor kring hur jag skulle framstĂ€llas, och det kĂ€nns skönt nu. Jag kĂ€nner inte att de har försökt klippa, redigera och dramatisera mig till nĂ„gon jag inte Ă€r. Det fanns absolut stunder dĂ€r jag kĂ€nde: "VĂ€nta, det dĂ€r samtalet med den dĂ€r tjejen var ju mycket lĂ€ngre i verkligheten", men de kan ju givetvis inte fĂ„ med exakt allt material. Jag kĂ€nner att de har varit sjysta i hur de framstĂ€llt mig, och jag har fĂ„tt jĂ€ttefin respons frĂ„n familj och vĂ€nner.
Det uppstod verkliga kÀnslor redan i premiÀravsnittet, dÀr tvÄ tjejer fick lÀmna. Hur kÀndes det att behöva ta besluten om att skicka hem folk?
â Det var bland det tuffaste i hela resan, att behöva mer eller mindre göra slut med tjejer och skicka hem dem. Det som Ă€r frustrerande med hela programmet Ă€r att det Ă€r sĂ„ intensivt och att man dejtar sĂ„ mĂ„nga samtidigt. Vissa av dejterna hade man absolut inte avslutat om de skett hemma i Sverige, men i produktionen stĂ„r man plötsligt pĂ„ en plats dĂ€r man snabbt och löpande mĂ„ste avsluta relationer innan man Ă€r helt fĂ€rdig med dem. Dessutom hade jag ofta bara 10-15 sekunder pĂ„ mig att förklara för tjejerna varför jag valde att skicka hem dem â tĂ€nk dig sjĂ€lv hur jobbigt det Ă€r efter att man dejtat nĂ„gon i flera veckor.
â Det blir dessutom svĂ„rare och svĂ„rare i takt med att inspelningen rör sig framĂ„t och relationerna blir starkare. De hĂ€r tjejerna har offrat precis lika mycket som jag för att hitta kĂ€rleken, och jag vill ju ge dem alla en Ă€rlig chans att lĂ€ra kĂ€nna dem nĂ€r de varit sĂ„ coola och valt att Ă„ka hela vĂ€gen till Rhodos för att lĂ€ra kĂ€nna mig. I mĂ„nga situationer var det tufft att ta beslutet och inte ge dem den chans de Ă€r vĂ€rdiga till, men jag har alltid försökt att göra sĂ„ gott jag kan.