"Surt sa räven om vindruvorna". Nja...
Jag har i alla fall inte hört det förrän härom helgen. Förmedlat av en 89-åring i min närhet som tycker det är världens mest självklara uttryck.
Hennes ännu äldre syster är av samma åsikt. ”Så sa alltid pappa. Det har du väl hört?”
Nix, pix, har jag inte. Men bra är det. En handfast illustration av piska utan morötter, anletes svett, den egendomslöses lott och Bibelns ord om att överheten icke bär sitt svärd förgäves. Går säkert att omtolkas till dagens gig-ekonomi.
För med tiden tycks de flesta gamla visdomsord ändra ursprunglig betydelse.
Det redan från början fullständigt obegripliga ”dra alla över en kam” hörs allt oftare som ”dra alla över en kant”. Ingen av transaktionerna skickar några signaler om vad som egentligen försiggår.
Vad händer? Hur gör man?
Hivar sin fårhjord över en bergskam? Baxar samma fän igenom en vattenkamning? Släpar skocken över ett krön?
Någon sorts koppling till boskapsskötsel bör i alla fall ha funnits med i originalvarianten som lär bottna i tysk ullhantering. ”Alle über einen Kamm scheren” - att skära alla över en kam. Fårkrakarna fick finna sig i att alla hade en och samma frisyr.
Men kammen börjar ge vika för kanten – och hur svårfångad är inte den logiken?
För om det är bökigt att klippa gumsar med samma kam - hur besvärligt är det då inte att dra en folksamling över en kant? Rent praktiskt bör man själv vara den som först slinker ned i diket. Har kanten något med ättestupan att göra?
De flesta svenska ordspråk är snodda utifrån. Blinda höns som hittar korn trippar runt både i danskan och tyskan. Engelskans blindstyre är visserligen ett svin, men hittar likväl ett och annat korn, medan tyskarna istället för grisen köper katten i säcken.
”Ont krut förgås inte så lätt” ger associationer till dåliga explosionsämnen, men har inte ett smack med Nobel att göra. Snarare med en klen översättare, som lät det tyska ordet för ogräs, ”Unkraut”, bli till det minst sagt kryptiska ”ont krut”.
Ännu konstigare är att "Surt sa räven om rönnbären" härstammar från en antik saga som handlar om vindruvor. I tyskan och engelskan surar räven för att han inte når vindruvorna på högsta kvisten och skyller på att de är för beska för hans smak. Men i svenskan har vi snubblat på översättningen från grekiskan och bytt ut vindruvorna mot rönnbär. Därmed går ju egentligen hela sens moralen åt skogen. Rönnbär ÄR ju sura.
Medan vi i Norden talar om trollen så att de uppenbarar sig i farstun tar engelskan i ett snäpp till: ”Speak of the devil and he shall appear”. Själva djävulen dyker upp om Belsebubs namn nämns.
Tåguttrycken med sina snart tvåhundra år som sinnebilder för pålitlig punktlighet har helt spårat ur. Få tåg går längre som just tåget i en tid då konduktörerna tvingas ägna sig mer åt att jaga tjuvåkare än att klippa biljetter.
”En får välja i väpplingen och stanna i starren” varnade mormor. Från början lär uttrycket ha handlat om en sparsmakad ko som letade för länge efter den bästa klövern. Innan hon behagade beta så hade fyrväpplingarna tagit slut. Kvar fanns bara svårsmält starrgräs. Mormors underliggande budskap var dock att inte vara alltför petig med pojkvänner. Då kunde det hända att alla väpplingar tog slut och man fick nöja sig med någon gammal gubbtjyv…
ADELSÖ 20200526
Frigående kossor betar på en äng på Adelsö.
Foto: Fredrik Sandberg / TT kod 10080
"En får välja i väpplingen och stanna i starren".
"Önska i den ena näven och skit i den andra så får du se vad du får mest av” var ett annat av hennes robusta levnadsråd.
Det lär stå sig över tid.