Hur ofta kan man tappa kontrollen och rocka loss till de första tre låtarna på "Tillbaka till samtiden"? Eller "Röd"?
Fråga mig om ett par år. Än har jag inte tröttnat, och då har jag lyssnat på Kent sedan jag var finnig och hade tuppkam.
Och hur många gånger kan man sätta på "Söndermarken", "Utkast till ett brev" eller "Elegi" och bara hänfört skaka på huvudet i ett tillstånd av total gåshud samtidigt som man frågar sig: hur fan gör den jäveln?
Hur blir låtarna så bra? Och hur många fler har han i sig?
När Lars Winnerbäck fortsätter att skriva hit efter hit, år efter år, blir den frågan till sist ointressant. Jag trodde redan 2007 att han nått sin topp med "Daugava". Då hade han ännu inte skrivit de låtar jag idag kallar för mina favoriter.
Och nu är det dags igen. När nyheten om Winnerbäck och självaste Kent kommer så tillåter jag mig att hoppas på stordåd.
Sedan blir jag fnissig.
Jag älskar visserligen både Winnerbäck och Kent.
Men att föreställa sig ett låtskrivarsamtal mellan Lars och Jocke känns nästan absurt.
Det fina med Lars Winnerbäcks texter är ju att de är så lätta att förstå. Han skriver rakt och tydligt om sitt vemod. Om sin ängslighet. Sitt beslut om att "skita i att svara när det ringer", om att han "köpt en bil" och om att han "barabarabarabara vill gå hem med dig".
Jocke Berg, däremot.
Han skriver ju på ett sätt så att man inte fattar någonting. Har Jesus kickat heroin, köpt en BMW och bytt kön?
Men med Jockes suggestiva uttryck kommer också någonting mystiskt och spännande. Man tvingas – håll i hatten nu, alla TikTokare – tänka lite själv.
Jag ler när jag ser framför mig hur Jocke kommer in i Lars studio med kaffefläckiga låtmanus och rödpenna.
Jocke: "Seriöst, Lars. Så här tydlig kan du inte vara. Du måste lämna utrymme åt människors fantasi".
Lars: "Okej, låt se nu... 'Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt'?"
Jocke: "För tydligt."
Lars: "'Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu'?"
Jocke: "För tydligt!"
Lars: "''Nyponbuskar, nyponbuskar...'"
Jocke: "Neeej!"
Jag fnissar för mig själv. Sedan blir jag allvarlig.
Under åren har jag blivit väldigt bra på att träna på besvikelse. Det finns så mycket jag har sett fram emot som visat sig bara vara skit (tänk filmen "Dune", tv-serien "House of the dragon" eller Håkan Hellströms "Rampljus").
När två av mina husgudar nu slagit följe känns insatserna nästan för höga. Det måste bli bra.