Kristine Söderlund växte upp i Eskilstuna och bor idag på behagligt avstånd från tågstationen dit hon dagligen tar sig för att pendla till Katrineholm.
Hur säger samhället att vi ska leva våra liv?
Man ska klippa sig.
Skaffa sig ett jobb.
Knega på.
Vilket är precis vad Kristine Söderlund brukade göra i Volvos fabrik i Flen. Dag ut och dag in stod hon vid sin maskin och slipade vevaxlar. Och på ett sätt kan man säga att det var där vägen mot att bli konstnär började.
– Jag har alltid vetat att jag skulle vilja hålla på med konst. Men jag har alltid tänkt: "Det kan inte jag göra".
Så Kristine jobbade på i industrin. Tills hon inte längre kunde blunda för fakta:
Det var inte hennes kall.
– Då hittade jag en fritidsledartjänst i Katrineholm som skulle vara över sommaren. Jag tänkte att jag kunde söka det och se hur det gick.
Det gick bra.
Träsnitt och torrnål. Kristine Söderlund begränsar inte sin konst till ett medium.
Kristine fick jobbet, och det ena ledde till det andra. Bland annat till ett besök på Katrineholms konsthall, där hon en dag fick se konstnären Thomas Karlssons utställning "Samlingar", i vilken en serie av massvis av nästan identiska dödskallar ingick.
Dödskallar som skulle komma att inspirera Kristine djupt.
Men mer om det strax.
Det var under ett besök på Katrineholms konsthall som Kristine Söderlund fann inspirationen till kängorna i sin skulpturserie "Howdy, bitch".
Låt oss återvända till Kristines konstnärsambitioner. När hon får frågan om det finns något definierande ögonblick under sin uppväxt då hon insåg att hon skulle vilja arbeta med konst nämner hon när en konstnär kom och besökte hennes högstadieklass i Västerås.
– Han kom till vår skola för att han höll på med en bok där han undersökte kids som var lite alternativa. Han tog foton av oss och jag minns att jag tänkte... Vem är du? Är det här ditt jobb? Att fotografera kids, intervjua dem och göra en bok? Hur najs är inte det?
Det visade sig att mannen hade gått på Västerås konstskola och vidareutbildat sig på högskola.
– Då tänkte jag att shit, vad coolt. Det vill jag också göra.
Kristine Söderlund hoppas på att kunna göra 100 cowboyboots innan samlingen är komplett.
Och det gjorde hon också. Även om vägen dit var krokig.
Kristine slutade på fabriken och började arbeta för Katrineholms kommun 2018. 2021 tog hon tjänstledigt för studier vid Västerås konstskola, precis som hon tänkt på sedan det där mötet i nionde klass.
På konstskolan kom hon att spendera två oerhört formativa år.
Under det första fick hon lära sig grunderna i modellstudier, kroki, och skulpterandet av människokroppen. Det andra var friare. Det var där hon fann sin egen väg.
– Jag har inget favoritmedium. Jag gillar allt. Så jag startade med grafik, träsnitt, torrnål och oljemåleri. Sedan gick jag över till skulptur, och det var då jag hittade cowboybootsen.
Kristine Söderlunds skulpturserie "Howdy, bitch" består i dagsläget av ett tiotal cowboyboots i skala 1:1. En dag hoppas hon kunna ha skapat 100 stycken.
Just det. Cowboybootsen, dem får vi inte glömma.
Vi återvänder till Katrineholms konsthall.
De många dödskallarna som Kristine fick se inspirerade henne att själv skapa en stor serie, nästan identiska skulpturer. Men inte dödskallar, utan cowboyboots. Stora boots, också, i skala 1:1.
Idag har hon gjort ett tiotal. Många har kontaktat henne i hopp om att få köpa dem, och även om hon faktiskt sålt ett par stycken är det med viss ovilja. Hur ska hon kunna samla 100 stycken och ställa ut dem om de försvinner hela tiden?
Projektet – som fått namnet "Howdy, bitch" efter en dråplig Youtube-video – är inte heller det enda som Kristine ägnar sin tid åt.
Kristine Söderlund berättar att hon under många år inte kände att hon var tillräckligt bra för att hålla på med konst.
I ateljén i hemmet – som ligger på bekvämt avstånd till tågstationen i Eskilstuna, viktigt för en pendlare – finns massor av målningar, tryck och fotografier. Det sistnämnda är ett medium som ligger Kristine nära om hjärtat – hon älskar att fota analogt och att sedan tolka sina egna fotografier i sina oljemålningar.
Trivs du bra med att kombinera konsten med arbetet i Katrineholm?
– Ja, det är väl därför jag blivit kvar där så länge. Jag började ju som fritidsledare, men när jag kom tillbaka från konstskolan blev jag befordrad till kulturpedagog. Så jag ska få hålla i konstworkshops med ungdomar.
Hur känns det?
– Så himla bra. Jag är så taggad på att få komma igång med skapandet med ungdomarna.
Varför är det viktigt att de ska få komma i kontakt med konst?
Kristine Söderlund minns när en konstnär kom på besök till skolan där hon gick i nionde klass som ett definierande ögonblick i hennes liv.
– Jag tror det är väldigt nyttigt att skapa för att lära känna sig själv. Lite som det var för mig, jag visste ju länge inte om jag ens kunde göra det. Det är viktigt att få testa och se vad man faktiskt går för.
I framtiden drömmer Kristine om två saker. Att komma in på Konstfack eller Kungliga konsthögskolan, och att få fortsätta lära ut.
– Det är ju verkligen ett drömyrke. Jag kan inte tänka mig ett bättre jobb än att få fortsätta visa andra om konst och bredda deras kunskap.