Under livepoddens början kändes det som att man på Stockholm Waterfront inte riktigt var redo för en sådan stor publik. Tio minuter innan utsatt tid ringlade sig kön långt runt huset – nästan hela vägen bort till Kungsholmen. I flera minuter efter föreställningens start fylldes lokalen fortfarande av människor som stått och frusit i den långsamma kön till biljettkontrollen, och som fick leta i mörkret efter sina platser.
Under sommaren 2013 bodde jag i San Francisco.
Där var jag ensammast i världen.
Jag hade rest till det stora landet i väst för att söka lyckan inom idrotten (amerikansk fotboll), och i mitt pedantiska slit med träning och skolgång glömde jag helt bort att ha kul och försöka skaffa vänner. Tack och lov upptäckte jag i samma veva "Alex och Sigges podcast". Det var en upptäckt som skulle förändra allt.
Vetskapen om att varje fredag få höra Alex och Sigges röster på vägen hem från campus blev som ett ljus i ensamheten, en trygghet i mörkret. Sedan dess har jag tillhört de hundratusentals människor vars vardag vecka ut och vecka in förgyllts av orden "välkomna till Alex och Sigges podcast".
Efter premiäravsnittet sommaren 2012 har Alex och Sigge byggt upp en sorts mytologi i sin podd. Ett eget universum med ständigt återkommande karaktärer och företeelser. Jag tänker förstås på Amanda Schulmans gränslösa farsa Bengan. På Leif GW och hans hat mot Sigge. På den galna hunden Maxim och på Alex dödsångest. På Sigges kärlek till Lars Norén och Bob Dylan. Och så vidare.
Därför var det en stor besvikelse att duon under lördagen inte ansträngde sig mer för att nyttja det unika i att podda live inför sina hängivna fans. Fans som i tio år förmodligen haft för vana att lyssna på podden ensamma, med hörlurar, men som för en kväll skulle få uppleva den live, i grupp.
Jag hade hoppats på att få höra den klassiska introjingeln framföras live. Att på scenen få möta någon av alla karaktärer som under 500 avsnitt skrivits in i Alex och Sigge-mytologin. Visst, kanske inte Stefan Sauk. Men kanske Bengan eller Skarsgård?
Alltså, jag fattar att det var naivt.
Men istället för att göra något annorlunda dök Alex och Sigge plötsligt bara upp, slog sig ned i varsin fåtölj och satte igång. Innan alla ens hunnit in, dessutom! Är det inte ganska respektlöst att dra igång showen medans massor av människor fortfarande står utanför och köar i kylan, bara för att flaskhalsen vid den underbemannade biljettkontrollen var på tok för snäv?
Efter en och en halv timme – som förutom visuella element på storbildsskärmarna och avsaknaden av reklam kändes precis som en vanlig podd – reste sig plötsligt duon och gick, med ett snabbt "tack för de här tio åren".
Tack själva, killar. Men fasen! Bättre kan ni!
