Tidningens kulturjournalist Felix Olsson var under måndagen på en förhandslyssning av Jocke Bergs nya album. Efter en serie märkliga händelser kollapsade han på hemmakontorsgolvet, dränerad. Vad skulle han göra nu?
I en lokal och på en plats som in i det sista hölls hemliga skulle Felix journalisten få ta plats bland de lyckliga fans som vunnit biljetter till förhandslyssningen av Joakim Bergs nya album "Jag fortsätter glömma", som likt en blixt från klar himmel annonserades för knappt två veckor sedan.
Allting skulle ske under stort hysch-pysch. Felix insidern hade blivit informerad om att ingen fick skriva ett dyft om låtarna före albumsläppet fredagen den 27 maj.
Det gör ingenting, tänkte Felix visionären.
Han kunde absolut recensera albumet på fredagen, men varför inte också luska rätt på några peppade Kentfans från Sörmland under förhandslyssningen? Sådana med säkerhetsnålar genom öronen och dödskallar på tröjorna. Det kunde bli ett vackert reportage, tänkte Felix drömmaren.
Fredagen den 27 maj debuterar Joakim Berg som soloartist med abumet "Jag fortsätter glömma", innehållandes elva helt nya låtar.
Bilen rullade hemifrån i god tid – Felix reportern ville inte behöva stressa i jakten på de mest talföra fansen innan uppspelningen – och allt flöt på väl tills en stillastående vägg av bilar plötsligt blockerade slutet av Norra Länken på väg ut mot Essingeleden.
– Fuck, väste Felix anglofilen och kastade en blick på klockan.
– Än har jag tid, tänkte Felix optimisten.
Men Stockholmstrafiken är en svårtämjd best, och innan bilen till sist sladdade in framför lokalen hade Felix hunnit bli ordentligt stressad.
Genomsvettig efter att ha parkerat flera kvarter bort stånkade Felix joggaren in i foajén där han möttes av pr-representanten, som öppnade dörren till rummet där uppspelningen skulle äga rum.
Det var helt tomt på folk. Inte ett enda Kentfan i sikte.
– Men... Är jag helt själv? frågade Felix amatören, häpen över att ha missat en sådan ödesdiger detalj i planeringen.
Det visade sig att detta var en privatlyssning för Felix pressrepresentanten.
Snart befann sig alltså Felix musikkritikern helt själv i ett rum fyllt av spännande rekvisita ur Bergs låttexter, men helt tomt på folk. Efter en stund började musiken flöda.
Efteråt stapplade han ut i försommarsolen, utmattad. Han hade bjudits på en musikalisk världsomsegling i Jocke Bergs universum, och började sakta men säkert att skissa på den recension som på grund av allt hemlighetsmakeri skulle behöva vänta tills fredagen med att publiceras.