För nio år sedan gjorde jag en nät-detox. Stängde av surfen på telefon och dator, höll mig borta från google, e-post, appar, nätauktioner och webbsidor och skrev en dagbok om nätsvälten här i tidningen.
Motivet var i första hand personligt: På bara några år hade jag blivit fullkomlig slav under min ajfåne. Mitt förhållande till telefonen var som Gollums till ringen. Jag tog "my precious" med mig i bädden och läste allt färre böcker.
Avgiftningen gjorde mig gott. Efter några dagar infann sig en typ av sinnesfrid som jag nästan glömt bort att den fanns. Inga reklambudskap dundrade längre in i min mejl-box. Inga meddelanden från vänner och bekanta heller. Men det gjorde inte så mycket, för de som VERKLIGEN ville nå mig hade förstånd om att ringa eller sms:a.
Känslan av att vara svårnådd var inte fel. Det var lite skönt att stänga av all världens larm.
För mina arbetskamrater blev livet däremot krångligare: De var tvungna att täcka upp för mig som en sorts personliga assistenter: Dra ut elektroniska meddelanden på papper och plocka hem pressbilder från nätet som jag behövde till mina artiklar. En viss passiv aggressivitet över mitt data-divande kunde anas.
Hemmavid blev det plötsligt tid över till sånt som länge satts på undantag: läsning av böcker, matlagning, allmänt kontemplerande. Började till och med fundera över att rota fram en gammal halvfärdig stickning och brodera klart Bayeux-broderiet införskaffat 2006.
Samtidigt innebar det ett brutalt uppvaknande: Så beroende hade vi alltså gjort oss av nätet! På bara några år hade det blivit hart när omöjligt att betala räkningar, kolla saldot på kontot, hitta telefonnummer, buda på auktioner, boka pass på gymmet eller ens laga mat utan fungerande internet. För kokböckerna har ställts undan, det är recept på platta som gäller numera.
När den nätfria veckan var slut och världen återigen kom rusande i full speed hoppades jag kunna hålla en mer sund nätdiet framöver:
Blev det så? Icke sa Nicke. Tvärtom är jag mer beroende än någonsin. Jag kan knappt läsa böcker alls längre, hakar alltid upp mig på ett namn eller ett begrepp som genast måste googlas. Kan inte försjunka helt och fullt i ett tv-program, fibblar på telefonen så fort det blir stiltje. Och att lugnt stå stilla i en kö och vänta på min tur finns inte på kartan. Jagfånen åker genast upp för att mota tristessen i grind.
Börjar på allvar tro att det blivit något fel i huvudet på mig av all denna uppkoppling. Koncentrationen är weg!
475938Men mina egna sinnens fulla bruk är faktiskt det minsta bekymret. Sedan jag detoxade sist, i januari 2014, har världen förändrats radikalt. Senare samma år annekterades Krim av Ryssland och för ett år sedan inleddes invasionen av Ukraina.
Och det som numera verkligen ger stora skälvan är det överbefälhavaren sade på senaste konferensen Folk och försvar: "De stridande förbanden måste fungera även med enkla metoder om högteknologiska system slås ut”.
Enligt ÖB Mikael Bydén måste all militär planering kunna ske med karta, papper och penna och order måste kunna levereras via ordonnans: ”Vi måste hålla fast vid det simpla och enkla när inget annat fungerar, så vi inte blir handlingsförlamade, så vi fortsätter att jobba trots att det blir mörkt och tyst”.
Så frågan är: Hur klarar vi oss utan nätet? Nu kör jag en ny testvecka för att ta pulsen på 2023 års nätberoende. Häng med!