Det är många avsked i år. Sett genom ett populärkulturellt perspektiv är 2019 till stora delar ett enda långt farväl. Det senaste avskedet togs som bekant i måndags när Game of Thrones, efter åtta tv-dominerande säsonger, sa hej då till publiken. Det skedde nästan exakt en månad efter att Marvel satte den sista spiken i Avengers-kistan med filmen ”Endgame”, en final som markerade slutet på en svit som varit populärkulturell tungviktsmästare sedan 2012. Sedan har vi förstås farvälens farväl, det som fortfarande ligger framför oss. Det sker först i december när rymdsagornas urmoder checkar ut för gott. Jag pratar om ”Star Wars: The Rise of Skywalker”, som sätter punkt för en intergalaktisk släktkrönika som pågått sedan 1977.
Tre av de mest inkomstbringande film- och tv-produktionerna i modern tid går alltså i graven. Betyder det här någonting? Ja, kanske. Det handlar inte bara om ett avgrundsdjupt tomrum som nu ska fyllas med nya produktioner, utan också om en film- och tv-bransch som de kommande åren, med stor sannolikhet, kommer skakas om i sina grundvalar. Särskilt filmbranschen. Det har länge pratats om kriget mellan de etablerade streamingaktörerna (Netflix, HBO med flera) och de traditionella storbolagen i Hollywood. Exakt hur filmindustrin kommer påverkas när onlinejättarna flyttar fram sina positioner (vilket de gör hela tiden) är för tidigt att säga, men senast i februari skrev Financial Times att streamad film sannolikt kommer var minst lika konkurrenskraftig mot de traditionella filmbolagen som streamad musik (läs Spotify) redan är mot skivbolagen. ”It is a matter of when, not if”.
Frågan som dyker upp: Vad händer då med populärkulturen? Vad kommer visas på biograferna och på streamingsajterna? Att det kommer göras en hel drös med spinoff-produktioner på både Star Wars och Game of Thrones är knappast någon vild gissning. Men samtidigt, när de stora flagskeppen – grundberättelserna – nått sina sista kapitel, hur länge kan man då kroka fast spinoff-projekt innan publikintresset svalnar? Disney har till exempel redan pausat flera av sina kommande Star Wars-spinoffs eftersom marknaden bedöms som mättad, och HBO har gått så långt som att helt skrota ett av sina planerade Game of Thrones-projekt.
Om man vill kan man i sammanhanget ta på sig de historiska glasögonen. Ta mitten av 60-talet till exempel. Det påminner en del om vår tid. Hollywood kämpade visserligen inte mot streamingtjänster men väl mot ”televisionen” som fångade hela världens intresse. Trots stora episka produktioner som ”Spartacus” och ”Ben-Hur” gick folk mindre på bio för att istället sitta hemma i tv-sofforna. Det i sin tur banade väg för en av filmhistoriens mest tongivande epoker, ”New Hollywood” – en tid där unga, nyskapande regissörer släpptes fram och helt ritade om filmkartan. Steven Spielberg och Martin Scorsese är några exempel.
Är det helt omöjligt att vi går mot något liknande idag? Det är i alla fall inte osannolikt. Jag tror att storbolagen, när de ställs inför hård press, ökad konkurens och nya tider, är mer benägna att ta risker. En möjlig effekt av det är att makten skiftar, eller åtminstone utjämnas, till att omfatta unga filmskapare med nya idéer. Det har hänt förut, det kan sannerligen hända igen.
Bäst just nu:
Låten ”Vegasmanér” av Stefan Missios.
HBO-serien ”Chernobyl”.
Att Trocadero har blivit glass.