Det blev inget mindre än en stor succé när Todd Phillips kommande film ”Joker” premiärvisades under filmfestivalen i Venedig i början av september. Efter visningen fick filmen stående ovationer i åtta minuter och när festligheterna var över hade Todd Phillips med sig festivalens finaste pris, Guldlejonet, i bagaget. ”Joker” är den senaste tolkningen av DC Comics klassiska superskurk Jokern, den gränslösa psykopaten i clownkläder som varit Batmans återkommande ärkefiende sedan 1940 (då första serietidningen om Batman gavs ut). Någon närmare presentation känns överflödig.
Huvudrollen spelas av Joaquin Phoenix som redan har hyllats för sin prestation. Bland fans talas det om att Phoenix version till och med överglänser Heath Ledgers närmast legendariska tolkning i ”The Dark Knight” från 2008 – om inte bättre så åtminstone i paritet. Även filmen i sin helhet lovordas. Förutom de stående ovationerna i Venedig har hyllningsrecensionerna avlöst varandra. Forbes, som i och för sig är en affärstidning, lyfter ”Joker” som årets bästa film, veckotidningen Variety som en modern ”Taxi Driver”. På andra håll har Oscars-snacket börjat gå varmt.
Samtidigt har en twitterstorm dykt upp i kölvattnet av den inledande succén. På sociala medier har ”Joker” blivit en vattendelare, eftersom den på en avgörande punkt skiljer sig väsentligt från sina föregångare. Ser man till de tidigare Jokern-skildringarna – Jack Nicholson i ”Batman” (1989), Heath Ledger i ovannämnda ”The Dark Knight”, Jared Leto i bedrövligt plastiga ”Suicide Squad” (2016) och för all del Cesar Romero i tv-serien från 60-talet – så har historien alltid varit tydligt förpassad till det universum som karaktärerna lever i, en värld där omänsklig styrka och andra overkligheter existerar.
Med ”Joker” ser ramverket annorlunda ut, vilket twitterkritiken främst tycks bottna i. Här är världen vår egen, en tillvaro bortom Batmobiler och övermänskliga krafter, till och med bortom Batman själv. Todd Phillips Joker är en psykiskt instabil ståuppkomiker i en storstad som påminner mer om New York än Gotham City. Hans transformation från psykiskt sjuk man till gränslös psykopat sker genom ett samhälle som sviker, inte genom att han faller ner i ett syrabad i den fiktiva fabriken Ace Chemicals. Fiktionens Joker har alltså tagit ett stort socialrealitistiskt kliv, vilket gjort karaktären mer relaterbar till människor i verkligheten.
I och med detta reagerar Twitter instinktivt med magen: ”I en tid där våldsdåd allt oftare utförs av missnöjda vita män, är det då rimligt att fortsätta göra filmer som ger sympatiska skildringar av missnöjda vita män”, skriver till exempel en användare.
På ett sätt är reaktionerna begripliga eftersom de bottnar i en fullt motiverad oro. Vi lever i en tid där masskjutningar, inte minst i USA, frekvent inträffar och BBC har tidigare rapporterat att just unga, vita män löper särskilt stor risk att radikaliseras. I sammanhanget kan man nämna James Eagan Holmes som 2012 sköt ihjäl tolv personer och skadade 70 andra. Var? I en biosalong i Colorado som visade Batman-filmen ”The Dark Knight Rises”. I den efterföljande nyhetsrapporteringen framkom det att Holmes kallade sig själv för ”The Joker”. Allt sammantaget en enda stor tragedi. Såklart.
Med det sagt, bör den här typen av filmer sluta produceras? Är det rimligt att börja vifta med förbudsflaggan (igen) på samma sätt som under 80-talets videovåldsdebatt? Svaret är självklart nej. Den twitterkritik som nu blossat upp i samband med ”Joker” ger uttryck för en tröttsam debatt som pågått i urminnes tider. Det är ett synsätt som inte bara överskattar populärkulturen i sig, det avskriver också betydligt större påverkansfaktorer från ansvar. Jag har inte sett ”Joker” än men vad man hittills kan utläsa av handlingen så är karaktären lämnad åt vinden av psykiatrin, han förlöjligas, misshandlas, hålls utanför. Det är givetvis ingen ursäkt för våld, men visst finns det beröringspunkter här till vår verklighet som vi kan lära oss av? Det tycker jag är en rimligare fråga.