Jag kommer ihåg hur det kunde se ut när jag som liten gjorde mig redo för lässtunden innan det var dags att sova. Jag brukade insistera på att få en stund för mig själv för att sondera bokhyllan innan lämplig förälder ens gavs tillträde till rummet för att inleda lässtunden. Oftast var sonderingen helt meningslös eftersom jag nästan alltid valde "Alfons och odjuret", en av barnlitteraturens mest bergmanska böcker där Alfons får svår existentiell ångest efter att ha gett en liten kille på käften. Den tyckte jag av någon anledning väldigt mycket om.
Det som jag också kommer ihåg var att lässtunderna lika ofta spenderades med pappa som med mamma. De var båda väldigt entusiastiska högläsare som jag minns det, levde sig in i berättandet, la sig till med ett inspirerande men kanske inte alltid framgångsrikt röstskådespeleri, med mera. Jag vill mena att de var rätt så förtjusta, rätt så ofta.
I och med detta har jag – något naivt inser jag – levt i villfarelsen att flertalet föräldrar ser det som ett privilegium att få läsa för sina barn. Men så är det tydligen inte. Flertalet föräldrar tycker nämligen inte om att läsa för sina barn. Det framgår av en ny Novus-undersökning som genomförts på uppdrag av Kulturnytt i P1. Absolut värst är papporna, där bara en tredjedel (28 procent) uppger att de brukar läsa högt för barnen. Mammorna når åtminstone upp till nästan hälften (47 procent).
Hur är det möjligt, frågar jag mig. Visst, jag fattar att det inte alltid är högläsning som står högst upp på önskelistan efter hektiska dagar. Jag har själv nyligen blivit förälder för första gången och har på riktigt börjat förstå värdet av "egentid". Jag gör mig heller inga illusioner om att mina egna föräldrar alltid slog frivolter av glädje över att återigen få botanisera i Alfons Åbergs urspårade våldskapital. Men jag vill tro att de såg dessa besvärliga och visst, säkert tråkiga, lässtunder som välinvesterad tid. Det som till slut hände var ju att även jag tröttnade på att höra om hur dåren Alfons låg och kallsvettades av ångest om nätterna. Istället breddades ju urvalet och med tiden höglästes det ur allt från Enid Blytons Fem-böcker till Astrid Lindgrens klassiker.
Framförallt blev jag med åren en läsande person och det får man väl betrakta som den absolut största vinsten i sammanhanget. Jag hoppas innerligt att jag föder samma inställning till böcker hos min egen son, när den tiden är inne. Fram tills nu har jag högläst en hel massa för min fyra-årige systerson. Han tycker särskilt mycket om en bok som i princip handlar om ett rött garnnystan... Den har vi läst både en och två och tre gånger. Än så länge, inget annat än en fröjd.