En kvinna återvänder hem från en affärsresa i Hong Kong. Hon insjuknar och två dagar senare är hon död. Det dröjer inte länge innan fler människor drabbas. Orsaken uppges vara en okänd smitta, omöjlig att spåra. Dödstalen stiger över hela världen, panik utbryter och hela samhällen stängs ner. Samtidigt pågår ständiga försök att få fram ett vaccin.
Det är premissen i Steven Soderberghs obehagliga pandemithriller "Contagion" från 2011. Det behöver jag kanske inte tala om för dig. Enligt uppgift från sajten Playpilot är sannolikheten hög för att du nyligen har sett den. Sajten, som visar den svenska publikens streamingvanor utifrån ett 30-tal streamingtjänster, har nämligen haft filmen högst upp på sin topplista sedan i mars.
Även på den globala arenan toppar "Contagion" listorna. Den senaste tiden har den laddats ner hej vilt världen över, inte minst på teknikjätten Apples mediespelare Itunes. Även på illegala fildelningssajter har intresset varit massivt. Enligt sajten Torrentfreak har filmen sedan januari laddats ner upp emot 18 000 gånger per dag.
Varför, kan man fråga sig. Hur kommer det sig att så många av oss vill vältra oss i en fiktiv misär som (i viss mån, märk väldigt, väldigt, väldigt väl) påminner om det som vi nu går igenom med coronapandemin? Det rimliga borde väl vara att i största möjliga mån undvika filmer som "Contagion" för att inte jaga upp nerverna i onödan. Eller?
Nja, är svaret. Det finns nämligen forskning som pekar på att obehagliga filmer, paradoxalt nog, kan ha en lugnande effekt på sin publik, särskilt om man har anlag för att oroa sig mycket. Det gäller inte alla såklart, men för många. Enligt Mathias Clasen, medieforskare på Århus universitet och författare till "Why Horror Seduces", är nyckelordet i sammanhanget "kontroll". Han menar bland annat att människor, genom att titta på otäcka filmer, utsätter sig för en situation där man under kontrollerade former lär sig hantera obehagliga känslor. Det kan i sig, menar han, ge en slags terapeutisk effekt.
Anser man Clasens teorier vara långsökta eller luddiga finns det betydligt enklare svar. Som den amerikanska psykologen Pamela Rutledges till exempel. Hon pekar på en av de största skillnaderna mellan verklighet och fiktion, nämligen att det i (Hollywood)filmens värld alltid finns en lösning och ett tydligt slut, i regel också ett lyckligt sådant. Det är heller inte ovanligt att eländet bara pågår under en kortare period. Den förklaringsmodellen blir nästan löjligt begriplig när man applicerar den på "Contagion". Men kanske är det så enkelt, att när eftertexterna börjar rulla kan vi äntligen andas ut – åtminstone för en stund.