Ett kort ögonblick tyckte sig Rydin återuppleva barndomens känsla från sommarlovets första dag. Då han lämnade avkrokshettan
bakom sig och kom in i den grönskande skuggan. Alla dofter: gräset, skogen, den torra marken, en svårbestämd lukt av ursprunglighet.
Det var den typ av blossande hetta som intog hela kroppen. Han motstod en impuls att dra av både skjorta och kavaj och klampa fram i grönskan med bar överkropp.
Han hade lämnat fältet och begett sig utmed ett krondike mot skogsranden där han hade stannat till. Yvig busk bildade en mur mot skogen, utmed diket hade sälg och vide brett ut sig, björksly hade slagit upp i frodiga gardiner innan träden tog vid. Nere i surrande dikesgölar blommade gul kabbleka på det sista.
Utanför det: fältet.
Det syntes tydliga spår av någon som banat sig väg genom säden och buskagen framför skogen. I åkerkanten växte tåtelgräs, fibbelblad, den varma luften var fylld av sommarsusande liv.
Bilarna var försvunna sedan länge och Rydin tyckte precis att han skymtade något inne i vegetationen, tänkte att det kunde ha varit ett djur av något slag.
Hela trakten vimlade av polismän. Mullrande flygplan strök över trädtopparna, bilar rullade på varenda kostig som fanns, mindre skallgångskedjor av uniformerade män bröt fram genom tät sly och sörpiga grönkärr, fallfärdiga lador och övergivna visthusbodar söktes igenom.
Från platsen där en död kvinna upptäckts hade en hundförare från statspolisen i Örebro letat sig ut över åkrar, över risiga kullar, på små torra byvägar och upp över gårdstun och runt bostadshus. Uthus och verkstadsskjul söktes igenom, rop och skrammel från kortvågsradioapparater sisslade överallt och alltihop dirigerades egentligen av en enda man, tänkte Rydin, nämligen hans chef, kommissarie Ljungdahl. En man som färdades likt en demonisk ökengeneral längs vägarna i hela området. Fort gick det också. Fick Ljungdahl ett anrop om en mystisk luffarkoja i Norrby när han befann sig i Broby fem kilometer därifrån var han på plats inom några minuter. Den där Pontiacen hade en säregen förmåga att ta sig fram överallt, inte minst med Jörne bakom ratten.
Nu gick Rydin in i skogen som mest bestod av tjock lövvegetation, lönn, asp, björk, ask. Enstaka granar stretade envist mot himlen, bildade runda platta skuggor under.
Stigen ledde norrut, bort från det genomsökningsområde polisen hade upprättat vid sambandsplatsen i Rönninge några timmar tidigare. Svetten rann nerför ryggen när han började arbeta sig fram längs stigen.
Sluttningen steg långsamt och han kom snart upp på den åsrygg han identifierat på kartan. Skogen bestod där uteslutande av tall. Höga raka stammar, fri sikt åt sidorna, jorden såg sandig och porös ut, en rödbrun tallmo. Ibland sjönk han ner med skorna. Stigen fortsatte längs åsryggen. Den kunde vara upptrampad av vilt, insåg han, men också av människor.
Han följde den och lyssnade samtidigt neråt grönskan på andra sidan. Där såg aningen sankt ut, en vattenhållande däld, ett grönkärr där det surrade av mygg och flugor från alla håll.
Då syntes den igen, skuggan.
Hjärtat bultade till och först visste han inte varför, men så förstod han att något hände. Det var den typen av rörelse man skymtar i ögonvrån, som man inte är säker på att den ens har inträffat, ett förbifläktande, drömlikt skimmer bara.
Han blev genast vaksam.
Skogens ljud silades bort, bladen som rörde sig i sommarvinden, sädesfältens sus. Kvar fanns bara fokus.
Rydin började springa nerför sluttningen på andra sidan åsen, kom in i lövverket där grenarna rispade honom på underarmarna. Han hade ofta nära till rädsla, oro, allt det negativa som fick honom att må dåligt. Men det var också viktiga varningssignaler.
Han stannade till och lyssnade.
Plötsligt hördes pinnar som knäcktes bara ett tjugotal meter längre bort, något som rörde sig hastigt längre in i skogen.
Något som flydde.
Där fanns en hetsig desperation i rörelserna som han kände igen, han hade hört den tidigare, från fångar som rymt, rånare som sprungit, flytt ut i vegetation undan skrällande polisuppbåd.
Han noterade också att varelsen rörde sig snabbt genom den snåriga undervegetationen som hindrade den fria sikten.
Frågan var om det inte handlade om en hjort eller ett rådjur ändå. Någonting … tungt?
Men det var något som rörde sig. Bortåt. Eller. Som kom rakt emot honom. Han satte sig i rörelse, kände hur björk och al klöste ansiktet trots att han förde undan så mycket han kunde med händerna. Taggiga vresrosor och stickigt hallonris repade byxbenen. Med sin myndigaste stämma ropade han.
– Hallå, vem där? Polis, stanna!
Han skrek så högt han orkade. Orden slukades av växtligheten. Han kände att halsen skulle svullna om han fortsatte, hur allt stockade sig i strupen. Hade aldrig varit bekväm som en skrikande polis, det var det andra som brukade sköta.
Till slut var han tvungen att stanna för att hämta andan, smärtan vred sig i lungorna av andetagen. Men det var inte samma typ av andfåddhet han haft under fotbollsträningarna som grabb, det här var något annat. Pulshöjningen hade varit explosionsartad. Både av kroppens fysiska utväxling och rädslan för vad som kunde dölja sig därinne. Han borde hämta förstärkning, ringa in åsen, men för det fanns inte tid.
Han hörde knappt något längre förutom pulsen som ekade i skallbenet. Var han verkligen i så dålig form? Än en gång tog han ton, skrek:
– Polis, stanna omedelbart!
Han lyssnade och försökte andas så tyst som möjligt, kom på sig själv med att stå framåtlutad med händerna på knäna. Som en terränglöpare efter guldbragden.
Så sträckte han på sig igen, slet av sig kavajen, lossade på slipsen och började röra sig lätt joggande genom terrängen.
Ljuden från en varelse hade fortplantats hastigt och sedan försvunnit vidare norrut. Tanken dök återigen upp; han borde verkligen slå larm till spaningshögkvarteret där Arbogapolisen och Ljungdahl höll till vid det här laget.
Men han hade ju ingen radioanläggning med sig.
Han visste inte var bilarna befann sig. Avstånden var långa. Han var ensam.
Rydin fortsatte springa i nederkanten av åsen och efter bara några minuter stannade han till igen, lyssnade. Ingenting. Möjligen ljudet av en traktor lite längre bort. Han hade sett flera stycken på vägen mellan Arboga och Fellingsbro.
Området bestod mestadels av odlad mark, med vidsträckta platta gärden omgivna av skogskanter och vattendrag. Ett landskap genomskuret av vägar, fläckat av faluröda gårdar och småindustrier.
Det var på intet vis något hotfullt landskap, bara en gammal jordbruksbygd där nu en mördare gick lös.
Tankarna virvlade inuti hans svettvåta huvud då han insåg att han inte ens var beväpnad.
Rydin började långsamt gå uppför åsen igen, lämnade lövgrönskan bakom sig och tog sig återigen halkande upp i den sandiga tallmon.
Han såg ner på sina skor, förbryllad, gjorde sig beredd att ta dem av sig, tömma dem på sand. Var inte uppmärksam. När slaget kom hann Rydin därför inte reagera. Allt bara svartnade, han störtade ner i en avgrund. Det enda han hann tänka var att det skulle kännas skönt att få somna in, att äntligen få vila.