Under behandlingen fladdrade en rad olika fjärilar in i Madara Vaska Olins bilder. En del med svedda vingar. "Jag kallar dem mina livsfjärilar."
Konstnären Madara Vaska Olins bilder fylldes av nya, helt oväntade, motiv när hon behandlades för bröstcancer.
– Fjärilarna kom ur någon sorts smärta, sjukdomen blev som ett öppet fönster mot något dittills okänt, säger hon när vi ses i hemma i familjen Olins hus i Katrineholm.
44-åriga trebarnsmamman Madara Vaska Olin är en av 16 kvinnor som medverkar i boken "Queens of scars" som ges ut den 1 april.
Initiativtagaren Angelica Amazona Weijland, som själv opererat bort båda brösten, har samlat kvinnornas berättelser och bilder på deras "nya" kroppar i en vacker och drabbande bok. Gemensamt för alla är att de genomgått mastektomi, det vill säga opererat bort ett eller båda brösten. Några har gjort en rekonstruktion, andra har tackat nej och bestämt sig för att ett bröst räcker. Några av dem har tagit bort även det friska bröstet för att inte riskera fler tumörer.
Varje år får cirka 8 000 kvinnor i Sverige diagnosen bröstcancer. Många av dem är i Madaras ålder eller ännu yngre. Medan vi pratar lägger socialminister Lena Hallengren, 48, ut en bild på att hon skippat peruken efter att också hon behandlats för bröstcancer.
Efter operation, cytostatika och strålning kände Madara Vaska Olin att hon fått nog av sjukhus. En rekonstruktion hade inneburit en ny omgång vårdbesök.
– Jag trivs med mitt beslut att bara ha ett bröst. Hur snyggt rekonstruktionen än görs så blir det ändå inte samma sak. Min styrka satt inte i bröstet. Snarare tror jag den sitter i ärret.
Kanske också i dansen, kan man tillägga. För att dansa blev ett sätt för Madara att tackla sjukdomsbeskedet. Hon skaffade sig en ny morgonrutin när illamåendet och tröttheten kom med cytostatikabehandlingen.
– Jag behövde hitta ett sätt att överleva på bästa sätt. Så jag dansade för mig själv. För livet.
Utskrivningsmeddelandet hon fick från kirurgen fylldes med teckningar. "Den där hemska listan blev till något helt annat."
Madara hade varit på mammografi strax innan coronan satte in, men den visade inga tecken på förändringar. Bara några månader senare kände hon av en konstig liten upphöjning i ena bröstet och gick till vårdcentralen.
– Sedan gick allt oerhört snabbt. Jag skickades på ultraljud till Bröstcentrum på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Det tog bara några dagar innan jag fick ett brev med en läkartid där det stod att jag skulle ta med en anhörig. Så då förstod jag ju direkt att något var fel.
Madara gick in på 1177. I sin journal kunde hon läsa att man hittat en drygt fem centimeter stor tumör.
Blev du chockad?
– Egentligen inte. Jag hade redan förstått och på något sätt accepterat. Nu gällde min oro om cancern var spridd eller inte.
Men läkarens besked var lugnande.
– Ett nytt läsår hade precis startat och hela arbetslaget skulle på en trevlig middag med övernattning. Jag hade ännu inte berättat för rektorn att jag måste sjukskriva mig. Så jag ville inte säga något till mina kollegor. Men det kändes i hjärtat den där kvällen. Kontrasten mellan mina glada kollegor och det jag bar på inom mig.
Angelica Amazona Weijland, som själv opererat bort båda brösten, har tagit initiativet till boken och ligger även bakom "Chemo Queens: Styrkan sitter inte i håret" som kom för några år sedan.
Ungefär samtidigt som hon känt att något var fel men ännu inte fått en diagnos började hon, som den konstnär hon är, göra dagboksanteckningar i tusch. Fjärilar och blommor växte fram på de papper hon hade till hands.
– När jag tittar tillbaka förstår jag att jag måste ha vetat länge vad som var på gång. Teckningarna blev bara mörkare och mörkare.
Hon fortsatte att teckna och hade alltid blocket med sig när hon behandlades på Mälarsjukhuset. Också utskrivningsmeddelandet hon fick från kirurgen fylldes med teckningar.
– Den där hemska listan blev till något helt annat.
Intill rubriken "Biverkningar – symtom och tips" hamnade en fjäril och över fakturan från Bröstcentrum stävar en skalbagge.
En skalbagge traskar tvärs över fakturan från Mälarsjukhusets Bröstcentrum.
– Men personalen på onkologen är helt fantastisk. Du kommer dit så oskyddad, ensam och sårbar men får ett så fint bemötande. Som lärare har jag full koll på att man inte får nämna namn hur som helst, men min kontaktsköterska har jag fått klartecken från. Skriv att hon hette Ann-Sofi! Hon stöttade mig genom hela processen. Läkaren har jag inte frågat så jag vågar bara kalla honom Onkolog E – men vilken doktor!
Familjen, vårdpersonalen, morgondansen och de dagliga promenader hon tvingade sig till, även under de tuffaste dagarna, bar henne genom behandlingen.
– Jag gick och gick. Hur dåligt jag än mådde. Det var enda sättet. Hur socialministern orkade jobba hela tiden är obegripligt för mig. Som högstadielärare med 15 olika klasser i veckan hade jag aldrig klarat det. Men Lena Hallengren hade säkert sina skäl till varför hon gjorde som hon gjorde. Hon verkar både stark och varm som person.
Madara letade på nätet efter positiva berättelser, kvinnor som behandlats och blivit friska.
– Men det första jag stötte på var en kvinna som skrev att "har man en tumör större än fem centimeter är man döende". Men då tänkte jag: "Nehej du, det där lyssnar jag inte på! Vilken bullshit". Istället bestämde jag mig för att ordna ett lyckorus om dagen. Det var där dansen kom in. Efter mastektomin startade jag Instagramkontot @brostcancer.lev.njut och lade ut mitt dansande för att inspirera andra. Håret hade börjat komma tillbaka, jag kände mig stark och ville ge hopp till andra drabbade.
Det var via Instagram-kontot Angelica Amazona Weijlands hittade Madara Vaska Olin till sitt bokprojekt.
Ett lyckorus om dagen blev Madaras ordination till sig själv under behandlingstiden. Att dansa för sig själv blev ett sätt för Madara att tackla sjukdomsbeskedet.
Vilka hoppas du ska läsa?
– Alla, inte minst vårdpersonal. Vi vill visa att vi inte bara är överlevare – utan levare som till och med på många sätt har ett bättre liv än före cancern.
Hur då bättre?
– Jag är mycket gladare, jag orkar inte vara sur och ledsen längre. Det känns som att jag ändrat hela mitt tankesätt och klarar av att skjuta bort det som inte är bra för mig.
En annan bieffekt är att Madara har hittat en ny frisyr.
– Jag har aldrig varit nöjd med mitt hår utan bara sett det som ett platt och tråkigt problem. Men när det växte ut igen efter behandlingen upptäckte jag att jag trivs jättebra med superkort. Nu får det fortsätta att vara kort!
Madara lider sedan barndomen av grav skolios.
– Den har gjort att jag alltid levt med tanken att jag måste ta vara på tiden och verkligen leva. För jag vet att sjukdomen kommer att bli värre ju äldre jag blir. Och att den inte går att göra något åt. Med cancer är det annorlunda, den går att behandla och har man tur blir man helt frisk!
"Queen of scars" ges ut på Lava förlag och kan också beställas på angelicaamazonaweijland.com till ett förmånligt pris. Överskottet från boken går till Bröstcancerförbundet.
I boken, som ges ut den 1 april, berättar 16 kvinnor i ord och bild om hur de upplevt att operera bort det ena eller båda brösten.