Jag besökte nyligen premiären av en stor humorföreställning på Cirkus i Stockholm.
I min roll som recensent har jag ofta nöjet (ibland missnöjet) att få gå på den typen av tillställningar, men sällan utanför region Sörmland.
Jag hade förstått att det vankades galapremiär. Min chef hade sagt till mig att det inte ligger i journalistens roll att klä upp sig och dansa efter kändispackets pipa, men att jag förmodligen skulle känna mig lite uttittad och eljest om jag dök upp i t-shirt, jeans, Birkenstocks och min flickväns röda ullstrumpor (min vanliga outfit).
Själv var jag inte oroad.
Förutom några av mina husgudar (Yung Lean, Veronica Maggio, Fricky bland andra) så finns det få kändisar som imponerar på mig så till den grad att deras blotta närvaro skulle kunna fucka med mitt självförtroende – och jag misstänkte att ingen av dem skulle närvara.
Trots det gladdes jag åt ett tillfälle att faktiskt få bära skjorta och slips – men självklart drog jag även på mig min funktionsjacka och cyklade de 15 kilometerna till Cirkus.
Väl framme ställde jag mig lätt svettig och med ganska tilltufsad frisyr i kön mot entrén, där jag snart blev illa till mods.
Det tedde sig nämligen så att man från kön till entrén kunde se in genom en enorm glasvägg på en annan kö, en som formats på insidan.
Det var kön på röda mattan, där kändisarna fotograferades av en vild mobb av pressfolk och fans.
Från min plats i kylan sneglade jag in på eliten.
De första jag såg var Karl Fredrik från Österlen, Linus Wahlgren samt Niklas och Jenny Strömstedt.
Nog fanns det något magnetiskt med deras uppsyn, ändå. Jag kände efter i pannan – ja, jag var riktigt svettig.
I kuvertet med biljetter hittade jag några drinkbiljetter och begav mig mot baren i hopp om att stärka mig. Men i väntan på bartendern hamnade jag bakom Tommy Körberg, Johan Rabaeus och Hasse Aro. Och när jag sneglade bakom min axel såg jag både Nanne Grönvall och Sissela Kyle.
Deras kläder var vackra, de osade klass och status. Sättet de förde sig var avslappnat och deras frisyrer var perfekta.
Jag såg ned på min skjorta.
Skrynklig, och med fläckar av eftersvett. Fuck. Varför bryr jag mig!?
Jag lämnade kön och begav mig mot toaletten – jag behövde fixa mitt yttre.
På väg dit mötte jag både Fredrik Lindström, Sarah Dawn Finer och Kristoffer Appelquist. Åsynen av deras yttre fick mig att svettas ännu mer, så vackra var de.
Efter ett kvickt toalettbesök (jag försökte stryka min skrynkliga skjorta med varmvatten och min egen handflata, körde huvudet under kranen i desperation för att försöka få till en snygg wet-look) var det dags att hitta min plats inne i teatern.
Och om kändisnärvaron i foajén var påtaglig så var det ingenting mot hur den var framför den stora scenen.
Jag såg Jonas Gardell och Mark Levengood. Jag såg Henrik Schyffert och Edvin Törnblom. Jag höll på att sätta i halsen när en man i jakt på sin stol ursäktade sig och passerade två centimeter framför mitt ansikte – och det var Morgan Alling. Men värst var när jag under ett ögonblick fick ögonkontakt med en omöjligt välklädd, vacker och självklar Benjamin Ingrosso, på stolsraden framför min. Han var snyggare än på tv.
På cykeln på väg hem var hela min världsbild rubbad.
Jag bryr mig ju egentligen inte om någon av ovan nämnda kändisar.
Ändå var jag hopplöst imponerad av dem, och helt förundrad över att ha fått se dem i verkligheten.