Veckans stora konserter med Beyoncé i Stockholm har knappast undgått någon.
Men jag var inte på plats.
Nej, det starkaste intrycket Beyoncés Stockholmsbesök gjort på mig är en påminnelse om en annan spelning som jag faktiskt närvarade vid på den tiden då Avicii arena fortfarande hette Globen.
Året var 2009 och albumaktuella Metallica befann sig på världsturné efter releasen av albumet "Death magnetic".
Jag var 17 och befann mig i den där märkliga övergångsperioden mellan barndomen och vuxenvärlden.
Det är en ganska knepig resa.
Och Metallicakonserten gjorde den inte lättare.
Alla som någonsin dyrkat ett band eller en artist vet vilken sjuk känsla det är att plötsligt stå öga mot öga med sin idol. För mig var det nästan svindlande.
Det var som att jag kunde kommunicera med dem.
Vid ett tillfälle fick Kirk och jag ögonkontakt, och han började nicka med i takten till musiken på samma sätt som jag gjorde. När jag sedan började skaka på huvudet i takt med musiken gjorde han detsamma, och det var som att vi hade haft ett samtal! Ganska galet för ett 17-årigt superfan.
Men det skulle bli ännu bättre.
Senare under konserten skickade Lars Ulrich iväg vad vi på skolgården hade kallat för en "hårding", ett hårt kast av sin ena trumpinne rakt ut mot platsen där jag befann mig. I samma ögonblick som trumpinnen lämnade hans hand och påbörjade sin resa mot publikhavet släcktes alla lampor inne i arenan – det här var mellan två låtar – och när jag för kung och fosterland tog sats, hoppade så högt jag kunde och kände hur trumpinnen landade i min hand trodde jag nästan inte att det var sant.
I någon sorts inbillad tro att det skulle kunna bli bråk om pinnen fiskade jag in den mot bröstet, sjönk ihop i fosterställning på marken och liksom ålade mig en bit bort från platsen, där ett visst tumult faktiskt uppstått. Jag körde ner pinnen i byxorna där ingen skulle kunna se den och lät känslan skölja över mig.
Jag hade fångat Lars Ulrichs trumpinne. Kunde jag dö lycklig nu? Ja, typ.
Följande måndag gick jag till skolan i spänd förväntan. Det skulle bli läckert att få berätta för polarna om min upplevelse.
Under första rasten såg jag till att vara sist ut ur klassrummet. Jag ville att min publik skulle hinna samlas, snacka igenom vad alla gjort i helgen för att sedan få syn på mig och i grupp ge mig sin fulla, kollektiva uppmärksamhet när jag gav dem nyheten.
Jag hade fångat Lars Ulrichs trumpinne!
...Men det sket väl de i.
Jag stirrade på dem i oförstånd.
– Okej, sade jag, men vill ni veta en annan helt sjuk grej som hände? Efter konserten tog Lars Ulrich mikrofonen från James Hetfield, och sedan sa han på svenska att konserten direkt kvalificerade in som en av de fetaste han fått äran att spela på! Så bra tyckte han att vi i publiken var! Och sedan sa James att han höll med, och att han till och med tyckte vi var så bra att han önskade att de kunde få ta med hela publiken ut på turnén! Fattar ni vilken grej!?
Polarna bara fortsatte att stirra. Några av dem fnissade lite.
– Men Felix, sa en av de allra coolaste tjejerna, det fattar du väl att de säger efter varje spelning?
Och jag kände hur någonting liksom slocknade i mig. För jag fattade att hon hade rätt. Och med ens blev världen – denna nya, grymma vuxenvärld – lite gråare.