Sheila O'Flanagan, irländsk feelgoodförfattare, är aktuell med en ny bok. Hennes svenska PR-byrå kontaktade tidningen och fick det att framstå som att hon nyligen varit i Sörmland. Snabbt kastade jag mig på telefonen och slog henne en signal.
– Det var två år sedan jag var i Sverige, så det är inte riktigt nyligen. Jag var i Mariefred och det var fantastiskt, säger Sheila O'Flanagan och skrattar.
Trevande försöker jag att få till en Sörmlandskoppling som skulle möjliggöra och rättfärdiga en artikel till tidningen. På frågan om hon tagit någon inspiration från Sörmland svarar hon:
– Ingen inspiration som jag använt mig av till den här boken. Jag kanske har fått inspiration som satt sig i mitt undermedvetna, säger Sheila O'Flanagan.
Plötsligt avbryter författaren mig mitt i en mening och utbrister "That's a good Irish name you've got there, you're irish then?". Jag tackar och förklarar att det är min faders förtjänst. Hon ställer några kontrollfrågor, som var på Irland min pappa är ifrån och vad jag tycker om folk som kommer ifrån Dublin. Sedan glider samtalet över till pandemin och dess påverkan på samhället.
– Jag vet inte hur ni har det i Sverige med viruset just nu, men här har vi precis fått grönt ljus för att sitta ute och äta. Jag tror att krögarna har inspirerats av Sverige, det brukar aldrig finnas filtar på uteserveringarna här. Men nu gör det plötsligt det, säger O'Flanagan.
Försöket att styra tillbaka samtalet till boken och Sörmland faller platt. Sheila undrar istället hur det har gått med Delta-varianten i Sverige. Jag förklarar att min epidemiologiska utbildning är lika mycket värd som en hink med hål i botten. Kort sade jag att den brittiska mutationen verkade vara värre än deltavarianten.
– Kallar ni den för den brittiska mutationen!? Vad roligt, det har vi faktiskt inte gjort här. Det kanske man ska börja säga istället, säger O'Flanagan.
Hennes bok, som på svenska bär titeln "En oväntad resa" Handlar om två kvinnor som träffas av slumpen och sedan väljer att resa tillsammans med varandra.
– Det är en bok som handlar om oväntade vänskaper, i detta fall mellan de här två kvinnorna som trots en åldersskillnad krokar arm med varandra och tar färjan från Cork till Frankrike. Egentligen vill jag inte säga så mycket mer än så, läsaren ska få uppleva boken själv, säger O'Flanagan.
Boken tog O'Flanagan ett år att skriva. Rutten längs den franska och spanska kusten, som de två kvinnorna tar i boken, har hon själv åkt. Hon hoppas att kunna ge läsaren en turismkänsla bara genom att läsa några sidor åt gången.
– Även om vi inte kan resa så mycket som vi vill just nu så kan man genom boken få en känsla av att man reser till olika kulturrika städer, säger O'Flanagan.
Hon är charmig, rolig och har mål i mun. Min besatthet av Sörmland förstod hon däremot inte, snarare tror jag att hon tyckte jag var konstig som fokuserade på en liten del av Sverige.
– Jag var ju i Stockholm också, det är en väldigt fin stad. Jag hoppas att jag kan återvända dit snart när pandemin gått över, säger O'Flanagan.
Vi kommer överens om att vi ska mötas upp på en irländsk pub någon gång, var spelar mindre roll. Med känslan av att ett journalistiskt haveri precis inträffat säger O'Flanagan och O'Rourke hejdå till varandra.