Kommer det verkligen att finnas några böcker i framtiden som berättar om vårt liv och leverna? Eller måste eftervärlden gå in på webben?
2014 hade jag aldrig testat varken näthandel, Netflix eller eller ljudböcker. Nu promenerar jag inte gärna utan något i hörsnäckorna. Under min bortkopplade vecka visar det sig att det enda som ligger nedladdat i min nätfria telefon är ett avsnitt av Expressens mediepodd och några låtar med Crosby, Stills, Nash & Young – så jag kör samma om och om igen. Klart tjatigt.
Tänker på min gamla magister på mellanstadiet som skrattade när vi läste om vikingarnas framfart och en i klassen frågade: "Men hur ska eftervärlden kunna få veta något om hur vi hade det, vi som inte hugger bokstäver i runstenar?
Ingen fara, svarade magistern lugnande. "Det finns ju hur mycket böcker som helst skrivna om oss".
Det lät betryggande då, men nu? Ligger det i farans riktning att ettorna och nollorna i vår digitala historieskrivning blir lika mariga att tyda som en gång Rosetta-stenens hieroglyfer?
Det plingar till i telefonen. Det är telefonoperatören som messar. "Vi bjuder idag på 2 GB extra surf". Vilken ironi. Det återstår minst fyra dagar innan jag har någon glädje av mer surf.
Slår på tv:n. Där sitter en gubbe med namnskylt och lägger ut texten om psykedeliska svampars medicinska effekter. Att han är forskare framgår av pratet. Men i vad? I vanliga fall hade jag slängt mig på google och snabbt tagit reda på sakernas tillstånd. Så småningom säger programledaren att namnskylten hör hemma på Karolinska Institutet. OK. Men vad jag vet kan det betyda att han forskar om i princip vad som helst från skosnören till flugsvamp.