Samuel Klauninger ställer ut på galleri Crum Heaven.
Ett ställe är det lilla galleriet Crum Heaven i Stockholm där grupputställningen "Vacker tass" med Samel Klauninger, Sarali Borg, Alva Le Febvre och Laurens Rohlfs håller på att ta form.
25-åriga Samuel Klauninger och hans konstnärskap känner jag sedan tidigare. Han arbetar med naivistiska målningar, teckningar och skulpturer, ofta i starka färger och med berättande motiv inspirerade av populärkulturella fenomen och föremål från tv-spel, film och skateboard-världen. Han är från Torshälla och – har det slagit mig – är den enda riktigt unga yrkesverksamma konstnär med rötterna i Sörmland som har korsat min väg på flera år.
Jag har också tänkt en del på vad en representant från en av länets största konstföreningar berättade för en tid sedan, om att det blir allt svårare att hitta nya mottagare till lokala konststipendier.
Är återväxten verkligen så dålig? Beror det på att man dragit ner på estetiska ämnen i skolan? Eller finns de nya konstnärerna där fast etablissemanget inte ser dem bara för att de kanske väljer att verka på andra arenor än traditionella gallerier och kommunala konsthallar?
Så när jag får veta att Samuel Klauninger ska ställa ut tillsammans med tre andra unga konstnärer bestämmer jag mig för att åka dit och titta närmare på det som kanske kommer att visa sig vara framtidens konst.
Samuel Klauninger visar måleri och skulptur i utställningen "Vacker tass" på ett galleri på Sörder i Stockholm.
Affischerna är färdigtryckta och de flesta konstverken är på plats i den pyttelilla, ruffiga lokalen på Högbergsgatan mitt på hippa Götgatsbacken på Södermalm i Stockholm. Dörren står på glänt och därinne håller konstnärerna Sarali Borg och Samuel Klauninger på med förberedelserna inför vernissagen som ska äga rum den 12 juni.
Sarali Borg och Samuel Klauninger medverkar båda i utställningen galleri Crum Heaven tillsammans med konstnärerna Alva Le Febvre och Laurens Rolph.
Hur kommer det att se ut?
– Vi är ju fyra blandade personer. Alva Le Febvre jobbar med foto, Laurens Rohlfs gör pappersreliefer, han gjuter i pappersmassa, så är det Samuels grejer och jag ska bära hit en stor metallskulptur, säger Sarali Borg.
Hon förklarar hur hennes skulptur ska stå i fönstret och hur de som går förbi ska kunna läsa av en QR-kod.
– När man blippar den så sätter man igång skulpturen, då kommer den att vibrera. Alla kommer att göra "vacker tass" innan de går in! skrattar Sarali Borg.
De arbetar i olika tekniker och är utbildade vid olika skolor, men har genom gemensamma bekanta kommit samman i en konstellation som de kallar Konstkramp. Det är ett tiotal unga konstnärer som träffas en gång per månad för att diskutera specifika frågor, bolla idéer och kanske hjälpa varandra att lösa upp knutar i skapandet.
En annan sak de har gemensamt är att de alla arbetar sökande med handen och materialet. Man känner sig fram och allt är inte bestämt på förhand. Dessutom vill de bort från det som de kallar en akademisering av konsten.
– När vi kolleger ses och pratar, bara vi nördar, då pratar vi oftast om hur saker görs, om materialet och hur det reagerar, säger Samuel.
– Känslor och den subjektiva berättelsen tror jag har varit förbisedd de senaste åren, det har varit ett ganska vetenskapligt förhållningssätt, jag upplever att vi alla kanske mer känner oss fram på olika sätt.
– Utanför konsthögskolorna har det pratats mycket om handens tysta kunskap och det är kanske något vi förenas i – ett handens sökande som kan vara svårt att artikulera och formulera med ordets och skriftens linjära språk, säger Samuel Klauninger.
– Jag upplever att man ska måste förklara mycket innan man gör. Men det händer ju så mycket medan man gör, innan det är klart sker det sådant som jag inte kan förutse eller förklara i skrift. Om jag undersöker hur materialet fungerar är det inget jag kan skriva innan, det måste jag få känna mig fram till, säger Sarali, som varit skräddare innan hon utbildade sig till konstnär.
Do-it-yourself-approachen är stark i det här gänget.
– Jag vill göra saker själv, och inte lämna bort vissa bitar, då känns det inte som att det är mitt längre, då har jag designat det, säger Sarali.
Konceptuella konstverk som planeras noggrant och sätts på pränt in i minsta detalj innan de tar gestalt (om de ens tar gestalt) kan vara alienerande för publiken tror Samuel. Det kan upplevas som svårt att förhålla sig till verket och att läsa det.
– Jag har en idé om att "Vacker tass" inte kommer att vara någon krånglig, jobbig utställning som ger huvudvärk för att man har försökt förstå så mycket. Jag tror att alla våra verk har en dimension i sig att folk kan se på dem och koppla dem till sina egna erfarenheter och sina egna berättelser.
Utställningen "Vacker tass" äger trots allt rum i ett galleri, men vart kan man annars se de unga konstnärernas konst? Hemma i Sörmland är det som sagt i ovanligt med utställningar av unga "nya" yrkesverksamma konstnärer.
– Jag gissar nu, men är det inte att 90 procent av alla unga konstnärer syns mycket på Instagram, man skulle få bättre koll på den unga scenen om man var inne mer där, säger Samuel.
– Det är ju lite så att man ska knytas till ett galleri när man går ut en konsthögskola. Ja det är väl kul, men om man inte gör den typen av konst? Det här galleriet får jag jättemycket energi av och den här typen av utställning är jättekul att jobba med, men ett vitt galleri? Det är nån sorts stopp där. Det är många som inte känner sig bekväma i den miljön. Det är knappt jag vågar gå in i ett galleri, och då jobbar jag ändå med konst. Då vill jag hellre hitta andra rum, säger Sarali.
Hon tänker på skyddsrum, övergivna vattenreservoarer – platser som man kan vara nyfiken på och kan upplevas som mer inkluderande och närmare folk.
Samuel Klauninger visar måleri och skulturer i samlingsutställningen "Vacker tass" på galleri Crum Heaven.
– Eller just som det här stället, där det känns som att allt är tillåtet, men utan att vara amatörmässigt, säger Samuel Klauninger.
Kanske är det konstvärldens infrastruktur som måste förändras och anpassa sig till en ny generation konstnärer, som växt upp med smartphones, datorer och ett ständigt brus av nöje, kultur och information, och vill hitta nya vägar att nå ut. Eller kommer de att tvingas anpassa sig och börja skriva ansökningar till om projektpengar och utställningar till olika institutioner, lämna skissförslag till offentliga verk och närma sig gallerivärlden, som alla andra?
Samuel Klauninger försörjer sig som lärare i bild, svenska och engelska.
– Jag har aldrig räknat med att leva på det här, säger han.
Samuel Klauninger inspireras mycket av skateboardvärldens estetik.
Sarali, däremot, som arbetar med stora mekaniserade metallskulpturer ser att den enda möjligheten hon har att tjäna pengar på är att göra offentlig konst.
– Det är den ingången jag har.