Jag har en nÀra vÀn som Àr bra pÄ det hÀr med att driva företag. Han har byggt upp verksamheter bÄde i Sverige och utomlands och har vad man skulle kunna kalla ett gott entreprenöriellt öga. Av nÄgon anledning har vi genom Ären fastnat i en Äterkommande diskussion om biografernas framtid. Min vÀn Àr skeptisk och har alltid hÀvdat att biografernas dagar Àr rÀknade. Huvudargumentet kretsar kring att det med Ären blivit enklare, billigare och bekvÀmare att sondera streamingaktörernas utbud framför 55-tummaren hemma i vardagsrummet, snarare Àn att sÀtta sig i biomörkret.
Jag har varit mer optimistisk och pekat pÄ att biograferna har överlevt tekniska innovationer i alla tider. PÄ 50- och 60-talen var det tv-revolutionen som drog publiken frÄn biosalongerna, pÄ 80-, 90- och 00-talen VHS-apparater och DVD-filmer. Jag har ocksÄ predikat om att biofilm Àr en social upplevelse, lika mÀrklig som ÀlskvÀrd. MÀrklig eftersom vi socialiserar med varandra genom att slÄ vakt om den hÄllna kÀften och ÀlskvÀrd eftersom det finns nÄgot grundlÀggande och diffust mysigt i att uppleva en film tillsammans med ett hundratal frÀmlingar i en mörk salong. Ja, sÄ dÀr har jag hÄllit pÄ.
Men nu Àr jag inte lika sÀker lÀngre. För första gÄngen kÀnner jag en oro. Under tiden som coronapandemin har pÄgÄtt har biografer vÀrlden över fÄtt hantera sina hyreskostnader samtidigt som salongerna ekat tomma. Med det stÀlls man inför en utmaning som överstiger det mesta. Det Àr liksom svÄrt, och rent oetiskt, att hÀvda sig mot publika restriktioner, jÀmfört med att konkurrera med tv-apparater och DVD-spelare. Att hoppa nÀr man faller Àr enklare.
Vid sidan av det har domedagsapostlarna avlöst varandra. Bara för nĂ„gon vecka sedan satt Alexander Bard och dödförklarade bion i TV4:s Nyhetsmorgon. "Ingen av oss kommer nĂ„gonsin gĂ„ till en biosalong igen", sa han, och hĂ€nvisade till ungefĂ€r samma argument som min vĂ€n. "Vi har alla en Netflix-studio hemma idag". Lite yvigt resonerat kanske men Bard har levererat pricksĂ€kra profetior tidigare. Ăven storregissörer som Martin Scorsese och Ridley Scott har vĂ€drat sin misstro gentemot biograferna. DĂ€r har det i och för sig handlat mer om biografernas kommersiella fokus pĂ„ storfilmer, snarare Ă€n deras definitiva död. Det har dock inte hindrat regissörerna frĂ„n att dödförklara den traditionella bioupplevelsen.
Mot bakgrund av allt detta ska det samtidigt nÀmnas att biointÀkterna generellt sett faktiskt har stigit de senaste Ären. Men som min vÀn dÄ brukar understryka: "Det beror inte pÄ att folk gÄr mer pÄ bio utan för att priset pÄ biobiljetter, godis och snacks har ökat". En viktig poÀng sÄklart.
Med allt detta sagt, Ă€r det hĂ€r början pĂ„ slutet för biograferna? Kommer filmupplevelser i salongernas mörker vara ett minne blott om, sĂ€g fem Ă„r? Jag tror inte det. Trots oron kĂ€nner jag hopp. Att aktörer som Netflix, HBO och andra streamingjĂ€ttar ritar om kartan för de traditionella filmbolagen rĂ„der det sĂ„klart inget tvivel om. Men att helt rĂ€kna ut biokulturen Ă€r att dra pĂ„ för höga vĂ€xlar. Det Ă€r fortfarande en mĂ„ngmiljardindustri som man inte lĂ€r vĂ€nda ryggen till i första taget. DĂ„ Ă€r det troligare att aktörer â nĂ€r coronapandemin ebbar ut â passar pĂ„ att köpa upp salonger frĂ„n krisande biografkedjor.
Som med mycket annat ges de bÀsta svaren utifrÄn det som historien har lÀrt oss. I det hÀr fallet att bion alltid överlever. Genom tiderna har man klarat allt frÄn spanska sjukan och tvÄ vÀrldskrig till tv-revolutioner och andra tekniska innovationer. Oron har alltid funnits dÀr, till och med frÄn start. Louis Lumiere, som tillsammans med sin bror Auguste skapade den moderna filmtekniken i slutet av 1800-talet, lÀr ha sagt att "bio Àr en innovation utan framtid". Han hade som bekant fel.