Jag har en nära vän som är bra på det här med att driva företag. Han har byggt upp verksamheter både i Sverige och utomlands och har vad man skulle kunna kalla ett gott entreprenöriellt öga. Av någon anledning har vi genom åren fastnat i en återkommande diskussion om biografernas framtid. Min vän är skeptisk och har alltid hävdat att biografernas dagar är räknade. Huvudargumentet kretsar kring att det med åren blivit enklare, billigare och bekvämare att sondera streamingaktörernas utbud framför 55-tummaren hemma i vardagsrummet, snarare än att sätta sig i biomörkret.
Jag har varit mer optimistisk och pekat på att biograferna har överlevt tekniska innovationer i alla tider. På 50- och 60-talen var det tv-revolutionen som drog publiken från biosalongerna, på 80-, 90- och 00-talen VHS-apparater och DVD-filmer. Jag har också predikat om att biofilm är en social upplevelse, lika märklig som älskvärd. Märklig eftersom vi socialiserar med varandra genom att slå vakt om den hållna käften och älskvärd eftersom det finns något grundläggande och diffust mysigt i att uppleva en film tillsammans med ett hundratal främlingar i en mörk salong. Ja, så där har jag hållit på.
Men nu är jag inte lika säker längre. För första gången känner jag en oro. Under tiden som coronapandemin har pågått har biografer världen över fått hantera sina hyreskostnader samtidigt som salongerna ekat tomma. Med det ställs man inför en utmaning som överstiger det mesta. Det är liksom svårt, och rent oetiskt, att hävda sig mot publika restriktioner, jämfört med att konkurrera med tv-apparater och DVD-spelare. Att hoppa när man faller är enklare.
Vid sidan av det har domedagsapostlarna avlöst varandra. Bara för någon vecka sedan satt Alexander Bard och dödförklarade bion i TV4:s Nyhetsmorgon. "Ingen av oss kommer någonsin gå till en biosalong igen", sa han, och hänvisade till ungefär samma argument som min vän. "Vi har alla en Netflix-studio hemma idag". Lite yvigt resonerat kanske men Bard har levererat pricksäkra profetior tidigare. Även storregissörer som Martin Scorsese och Ridley Scott har vädrat sin misstro gentemot biograferna. Där har det i och för sig handlat mer om biografernas kommersiella fokus på storfilmer, snarare än deras definitiva död. Det har dock inte hindrat regissörerna från att dödförklara den traditionella bioupplevelsen.
Mot bakgrund av allt detta ska det samtidigt nämnas att biointäkterna generellt sett faktiskt har stigit de senaste åren. Men som min vän då brukar understryka: "Det beror inte på att folk går mer på bio utan för att priset på biobiljetter, godis och snacks har ökat". En viktig poäng såklart.
Med allt detta sagt, är det här början på slutet för biograferna? Kommer filmupplevelser i salongernas mörker vara ett minne blott om, säg fem år? Jag tror inte det. Trots oron känner jag hopp. Att aktörer som Netflix, HBO och andra streamingjättar ritar om kartan för de traditionella filmbolagen råder det såklart inget tvivel om. Men att helt räkna ut biokulturen är att dra på för höga växlar. Det är fortfarande en mångmiljardindustri som man inte lär vända ryggen till i första taget. Då är det troligare att aktörer – när coronapandemin ebbar ut – passar på att köpa upp salonger från krisande biografkedjor.
Som med mycket annat ges de bästa svaren utifrån det som historien har lärt oss. I det här fallet att bion alltid överlever. Genom tiderna har man klarat allt från spanska sjukan och två världskrig till tv-revolutioner och andra tekniska innovationer. Oron har alltid funnits där, till och med från start. Louis Lumiere, som tillsammans med sin bror Auguste skapade den moderna filmtekniken i slutet av 1800-talet, lär ha sagt att "bio är en innovation utan framtid". Han hade som bekant fel.