Johannes Annfält åker ofta hem till Katrineholm, bland annat för att stå i familjens musikaffär.
Och trots att tiden på högskolan har varit bra ser Johannes fram emot att kunna fokusera helt på alla sina musikaliska projekt. Han är nämligen alltid involverad i flera musikaliska verksamheter åt gången, och den som scrollar igenom hans sociala medier ställer sig förmodligen snabbt frågan hur sjutton han hinner med allt.
När tidningen träffar Johannes i musikhögskolans lokaler i Stockholm säger han att han tyckt mycket om tiden i skolan, men att han ser fram emot att helt kunna sätta sitt eget schema efter examen.
– Jag är jättenöjd med tiden här, men det ska bli skönt att äntligen slippa bråka om tiden.
Trots att han fortfarande är student arbetar Johannes redan med två stora musikaluppsättningar.
Han är kapellmästare för West End Stockholms uppsättning av "We will rock you" som har premiär den 14 april på Playhouse teater i Stockholm (och som fått ett enormt publikintresse – i skrivande stund är samtliga tio föreställningar slutsålda).
I juli ska han spela keyboard och orgel i en uppsättning av "Jesus Christ Superstar" i Dalhalla med Linus Wahlgren och Peter Stormare i några av rollerna.
Och som om det inte vore nog med det finner han också tid att skriva egna musikaler för högskolan, spela med Katrineholmsrevyn och hjälpa till i familjens lördagsöppna musikaffär hemma i Katrineholm.
Det går inte att låta bli att undra: hur har han tid med allt? Finns det en sorts entreprenörsådra i honom som får saker att ske? Eller är hemligheten egentligen mycket enklare än så?
– Jag har alltid satsat på bredd, oavsett om det är klassiskt, metal, jazz eller vad det nu kan vara. Och jag tackar ja till allt.
Johannes säger att han oftast uppskattar alla former av musikuppdrag. Han säger att han kan spela covers klockan 01.30 på en fyllefest ena dagen och sitta i ett orkesterdike nästa dag. Det gör att kontaktnätet inom branschen snabbt växer, och ett väl utfört jobb leder nästan alltid till ett annat. Både "We will rock you"- och "Jesus Christ Superstar"-projektet kom till Johannes till följd av de kontakter han knutit under tidigare projekt – det ena via en kapellmästare från Uppsala stadsteater som kände till att Johannes varit med när Kolhusteatern gjorde "We will rock you" i fjol, det andra via en keyboardist på Diggiloo-turné.
Men om man tackar ja till att medverka i alla möjliga konserter och musikaler, är det då inte svårt att på kort tid lära sig själva musiken inför spelningarna?
Inte så värst, menar Johannes.
– Dels är jag väldigt bekväm med noter. Och om det inte finns noter så går det lika bra.
När Johannes får frågan om vilken typ av musik han drömmer om att få jobba med efter examen så säger han att det nog faktiskt är musikaler.
– Jag tycker verkligen om den typen av musik. I den sfären får jag möjlighet att utnyttja alla mina kunskaper. Och det är alltid väldigt roliga sammanhang med en massa skådespelare och dansare.
Musikalen i Dalhalla blir Johannes största hittills. Han säger att han känner sig trygg i att han rent musikaliskt har alla kunskaper som behövs, men att det alltid dyker upp grejer som man måste lära sig i stunden under stora projekt.
– Men de hinder som dyker upp får man ju bara lösa.
Hur tror du att du hade reagerat om du som liten fick reda på att du idag får jobba med den här typen av projekt?
– Jag hade nog varit väldigt nöjd över det. Över att jag får vara så här bred och spretig.
Johannes säger att han har minnen från hela sitt liv där han som åskådare upplevt musikaliska sammanhang som i stunden känts avlägsna och svårnådda. Som när han under gymnasiet gick och kollade på Katrineholmsrevyn. Men sedan har tiden gått, och plötsligt har han själv stått där och varit en del av samma verksamhet som alldeles nyss kändes så himla långt borta.
Han säger att en del av vad som gör musikalformatet så intressant är att själva musiken fyller ett tydligt syfte, utöver att (förhoppningsvis) vara bra att lyssna på.
– Det är också därför jag försöker hitta på någon extra twist när jag gör egna grejer. Jag kunde ju inte hålla mig från att göra den här musikalen som examensprojekt. Det hade ju egentligen räckt med att bara gå dit och spela några låtar. Men för mig själv tycker jag inte att det räcker.
Johannes Annfält i Katrineholmsrevyn från 2019.
I dagsläget trivs Johannes bra med livet i huvudstaden. Han bor tillsammans med sin sambo söder om stan, men hittar fortfarande tid att regelbundet besöka hemtrakterna i Katrineholm. Faktum är att han tillsammans med sambon planerar ett stort Pink Floyd-projekt till hösten, då de tillsammans med bland annat rockprofilen Peter Henriksson hoppas kunna inta Tallåsaulan för att riva av hela det klassiska "The Wall"-albumet.
Du verkar verkligen ha hur mycket som helst att göra. Är det ett missförstånd att det skulle vara svårt att få jobb i den här branschen?
– Nej, det är verkligen inget missförstånd. Det är väldigt svårt. Det krävs att man måste ha ett driv hela tiden, att jobba och dra i saker... Att ha passionen att orka fortsätta hela tiden. Det måste nästan vara så att man inte ser något annat alternativ.
Johannes Annfält medverkar bland annat i projektet "Murn", som ska framföra Pink Floyds album " The Wall" i sin helhet i Katrineholm i höst.
Johannes säger att det självklart krävs ett visst mått av tur för att nå framgång inom branschen, men att det samtidigt är upp till individen att se till att vara redo med rätt kunskaper när en spännande arbetsmöjlighet plötsligt dyker upp. Är man redo och tackar ja till även det minsta av gig så kan det i Johannes erfarenhet leda till fem nya arbetsmöjligheter. Och fem till. Och fem till.
Ett roligt exempel som han ger på just detta är när han tackade ja till en invecklad, experimentell spelning på stadsteaterns tak i Stockholm som han egentligen inte hade tid för. Tanken var att besökare skulle få komma och rita, och att Johannes och ett par andra musiker skulle tolka deras verk i musik.
– Men det var ingen som kom. Så vi satt och ritade våra egna teckningar, gick upp på taket och spelade för arrangörerna och typ två pers till. Veckan efter ringer en av dem och säger att Veronica Maggio behöver ett mingelband till sitt bröllop, och undrar om inte vi kunde ta det.
Hur hoppas du att din karriär ska se ut om fem år?
– Ungefär som nu, fast det vore kul om jag klättrat några steg till. Jag är väldigt taggad på fler musikal- och teaterprojekt. Men kanske lite mer stadiga grejer, på roliga, stora scener. Men också att kunna fortsätta tacka ja till konstiga grejer. Det får gärna vara spretigt.