Musikern John Prine har gått bort, 73 år gammal, till följd av coronapandemin. Han testades positiv för covid-19 i mars och gick bort under tisdagen. Med det har musikvärlden i allmänhet och folkmusiksfären i synnerhet förlorat en av sina stora legendarer, en av de där som format sitt hantverk på ett sätt som gör musiken odödlig.
Det handlar framförallt om texterna där John Prine sällar sig till giganter som Bob Dylan och Kris Kristofferson. Med både svart humor och stort allvar har han skildrat sociala orättvisor, levandegjort människoöden och kommenterat politik i ett halvt sekel. Att hålla så hög nivå under så lång tid är ovanligt, som att han levt tre liv inom loppet av ett och förskansat sig en visdom som gått oss andra förbi.
För den breda massan är John Prine kanske inte ett lika väletablerat namn som Bob Dylan. Det är heller ingen självklarhet att John Prine automatiskt kopplas samman med sina egna låtar, eftersom dessa har tolkats av hur många artister som helst. Bara "Angel from Montgomery" har tolkats av över 30 olika artister genom åren, bland annat av John Denver och Bonnie Raitt. Listan på andra låtar och dess uttolkare är lång. Det är därför inte så konstigt att gemene man kanske tänker på Nanci Griffith när "Speed of the Sound of Loneliness" kommer på tal, snarare än på John Prine. Men det var han som skrev den. Det var han som skrev de alla.
Det går heller inte att prata om John Prine utan att nämna hans viktiga roll som motpol inom sitt eget musikområde. I en musikgenre som inte sällan har präglats och fortfarande präglas av konservatism utmärkte sig John Prine som en progressiv liberal. Det märks inte minst i antikrigslåtar som "Your Flag Decal Won't Get You Into Heaven Anymore" eller "Sam Stone", som båda sablar ner tankar om patriotism och krigsglorifiering.
Mest lär John Prine bli ihågkommen för att i sin musik visa prov på stor humanism och empati. Det är utmärkande för flera av hans låtar, inte minst i protestsångerna där han mitt i den övergripande samhällskritiken ofta flikar in partier som tröstar och talar till den enskilde individen. Själv tänker jag på en av hans sista intervjuer, då för folkmagasinet "No Depression" som han gjorde i höstas. Där pratar han öppenhjärtligt om relationen till sin egen far och bakgrunden till låten "Paradise". Titeln anspelar på pappans älskade hemstad Paradise, en liten gruvstad i Kentucky, som blev helt sönderexploaterad av kolbolagen. Pappan blev bedrövad och berättade om utvecklingen för sin då utflyttade son, varpå denne satte sig ner och skrev "Paradise". "Jag skrev den där sången för att min pappa alltid skulle ha en sång om sin hemstad" berättade John Prine.
Om man vill hedra John Prine tycker jag att man ska lyssna särskilt på singeln "Please Let Me Go Round Again", som han släppte så sent som i början av mars tillsammans med soulsångaren Swamp Dogg. Annars är hela "The Tree of Forgiveness", hans sista album, fantastisk. Särskilt "Summer's End". Den kommer jag själv lyssna på lite extra.
Tack för allt John Prine!