Så var "award season" över för den här gången, tiden på året då film- och musikbranschen prisar sina aktörer. Sett till tittarsiffrorna gick det ungefär som det har gjort de senaste åren – dåligt. Ingen av de stora drakarna –Emmygalan, Grammygalan, Golden Globes eller Oscarsgalan – har kunnat glädjas åt uppåtgående kurvor.
Det är knappast någon nyhet att de stora galorna kämpar med sviktande tittarsiffror. Det har varit på tapeten sedan flera år tillbaka. Men låt oss ringa in Oscarsgalan. Där har man nämligen nått en ny milstolpe. Efter helgens gala, den 92:a i ordningen, noterar man de lägsta tittarsiffrorna i Oscarsgalans historia – 23,6 miljoner tittare. Det är att jämföra med förra årets 29,5 miljoner eller för all del guldåret 1998 – 57,2 miljoner.
Det finns såklart en rad orsaker till det publika ointresset. Följande fem till exempel, som jag tänkte att vi kunde beta av.
1) Det är tråkigt. Och tröttsamt kan man tillägga. Det har inte bara att göra med den drygt tre timmar långa (ibland längre) sändningstiden utan också för det PR-maskineri som tycks mutera lite mer för varje år som går. Bara efter röda mattan-segmentet vill man ju rusa in i duschen. Känslan: Film är aldrig lika intressant som kläder, smycken och biltillverkare.
2) Det finns ingen tillväxt. De yngre generationerna bryr sig inte om Oscarsgalan. Den amerikanska veckotidningen Variety rapporterade nyligen att medelåldern hos tittarna nu har passerat 50 år. Den yngre publiken omfamnar hellre Youtube än tittar på när Robert De Niro väser åt ABC på röda mattan.
3) På tal om Youtube. Ingen tittar på tv längre. Det vill säga, ingen tittar på tablå-tv längre. Detta vet vi ju sedan länge. Idag tillgodoser vi behovet via andra kanaler. Otaliga streaming-tjänster – Netflix, HBO, Apple TV med flera – har förändrat tv-tittandet radikalt och skapat en mördande konkurrenssituation. Time Magazine kanske säger det bäst: "Varför ta sig igenom en tre timmar lång tv-sändning lika lång som "The Irishman" när man istället kan titta på "The Irishman".
4) Ingen gillar Oscarsjuryn. Det är en stor bad will-faktor för hela galan och något som det har pratats om länge. För de som eventuellt har missat turerna har kritiken bestått i att juryn – till majoriteten bestående av vita män – inte direkt har mångfald högst upp på dagordningen. Man kan bara ta en titt på årets nomineringslista – inte en enda kvinnlig regissör och bara en svart skådespelare bland de nominerade (Cynthia Erivo, bästa kvinnliga huvudroll för "Harriet").
5) Exklusiviteten är död. Längre tillbaka, läs forntiden, fanns det kanske större anledningar att bänka sig framför Oscarsgalan. Få publika sammanhang kunde erbjuda en bevakning av så många stjärnor på samma plats samtidigt. Idag har vi sociala medier där varje stjärna har sin egen kanal, fri för vem som helst att följa. Det ger en direktkontakt (nåja) till stjärnorna, stundtals i realtid, som Oscarsgalan inte kan mäta sig med. Inzoomningar på pliktskyldiga röda mattan-vandringar eller stjärnor som nöter stol inne i salongen blir liksom skåpmat.
Med det sagt: Är det i sammanhanget rimligt att tala om en dödsrossling? Är Oscarsgalan på väg ner i graven? Förmodligen inte. Filmbolagen ser fortfarande stora fördelar med att få filmer nominerade och prisade. Det boostar distribution, det boostar försäljning. Men kommer stora förändringar att ske de närmsta åren? Jag tror och hoppas det.