Det var ett sinnestillstånd. En revolt. Det var slutet på världen som vi kände den, vi som var kids när det var 70-tal.
"Anarchy in the UK" hette låten. Sex Pistols hette gruppen. I dag den 26 november är det 40 år sedan den landade på skivdiskarna, en skarpladdad 45:a i svart påse. Numera intar den plats 56 när magasinet Rolling Stone rankar tidernas 500 bästa låtar. Men än sen?
När Johnny Rotten, sångaren med de gröna tänderna, gitarristen Steve Jones, basisten Glen Matlock och trummisen Paul Cook skrev låten betydde sådant inte ett skvatt. Framtiden fanns inte på kartan i ett grått Storbritannien som präglades av ekonomisk frustration, utanförskap, oro, våld och förvirring.
Det var i det nuet, i denna socialt sörjiga samhällsmylla, som punken, Sex Pistols och "Anarchy in the UK" skapades. Nuet då var ungefär som nuet är nu, bara med skillnaden att dagens fascister bär kostym och terroristerna svär sin trohet till andra gudar än Karl Marx.
Mot bakgrund av sin samtid kunde gruppen inte ha valt en mer slående låt som skivdebut. "Anarchy in the UK" var inte den första punkskivan. Men den var utan konkurrens det mest explosiva praktexemplet på den nya musikvåg som steg ur rännstenen, rämnade tornen och svepte bort rockens alla tråkiga dinosaurier från arenorna.
Före "Anarchy in the UK" hade den nya punkrocken stampat med ena benet kvar i 50- och 60-talens radiopop. Någonting nytt glödde, men över det låg ännu nostalgins blöta snuttefilt. Därför var till exempel Ramones aldrig mer rebelliska än sina mc-jackor.
Sex Pistols var något helt annat. Det stod redan klart för dem som vågat sig in på Londons obskyra bögklubbar, de som i början var de enda som vågade ge bandet en scen att spela på. Än mer uppenbart blev det när "Anarchy in the UK" drog ut punkgruppen i offentlighetens ljus. Under en kort period, knappt ett år, stod bandet som symbol för allt med punkgenerationen som skrämde slag på föräldrar, lärare, snutar och stockkonservativa politiker.
Ungarna älskade det, förstås. "Anarchy in the UK" gjorde det okej att vara missanpassad – fan, den uppmuntrade ju till det! – att bryta mot konventionerna och jävlas med det samhälle som jävlas med dig.
40 år senare lyssnar jag på den ännu en gång. "Jag är en antikrist / Jag är en anarkist", rimmar Rottens rakbladsröst. Kollisionskursen är tydligt utstakad. Det är här som rockmusiken radikaliseras, på ett sätt som både jobblös arbetarklass och uttråkad medelklass kan identifiera sig med. "Anarchy in the UK" är den slutgiltiga uppgörelsen med det insomnade 60-talet, en spottloska i ansiktet på hippisarnas budskap om kärlek, fred och förståelse.
Den är den nya tidens protestsång. Den behöver inget glasklart fokus, ingen specificerad måltavla. Den sparkar och slår åt alla håll och bryr sig inte om vad den träffar så länge den träffar. 3.30 minuter av musikalisk nihilism, grovt men klassiskt tillyxad i studion av producenten Chris Thomas.
Sex Pistols var inga anarkister. Inte som anarko- och hardcorepunkarna i deras släptåg: Crass, Millions Of Dead Cops, Paranoid Visions. Ingen som lyssnade på Pistols behövde ha läst Proudhon eller Kropotkin eller veta hur en molotovcocktail ska blandas.
"Vet inte vad jag vill / Men vet hur jag ska få det" avser ingen statsrevolution. Budskapet – om det alls finns något i de orden – handlar snarare om att på alla upptänkliga sätt vara en nagel i ögat på samhället. "I get pissed / Destroy."
Och däri ligger mycket av låtens styrka och sprängkraft. "För jag vill vara anarki / Ingen tjänare" är Sex Pistols uppmaning till punkgenerationens hjältar och missfoster att bryta alla konventioner och göra precis och vadhelst de själva känner för. Det var också punkens viktigaste budskap, vilket i sig skapade ett uppror som förändrade rockmusiken, klädmodet och öppnade flera konstarter för helt nya intryck.
Den 26 november 2016 har ekot av "Anarchy in the UK" drunknat i flödet ur alla populärkulturens musikkanaler. Men stäng av allt annat för ett slag, vrid upp volymen och lyssna. Som rocklåt betraktad är "Anarchy in the UK" numera reducerad till en rest av ett förflutet, en historisk artefakt på en rankningslista. Men i orden, anslaget och attacken finns fortfarande en glöd.
I en nutid kväljd av rasism och utanförskap, murbyggen och naken oro behöver sådan glöd finnas. För att den pyr med möjligheten att saker verkligen kan påverkas och förändras.
Right ... now!