Boken heter ”Blågula kriget. Om svenskarna som slåss för Ukraina” och denna kulördoftande titel är tänkt att knyta samman Sverige med landet i öster.
Hans roll som skribent för Liberala Nyhetsbyrån är med andra ord inte bara att rapportera om vad som händer utan även att mobilisera hjälp till Ukraina i Sverige. Man skulle kunna tycka att detta överskrider det etiska ramverket för vad en journalist ska syssla med, men för Voronov är det bara ännu en del av hans roll som stridbar opinionsbildare. Han hymlar verkligen inte med var han står i frågan: Ukraina får inte förlora.
Han har följt tre svenskar som befinner sig i Ukraina under 2022 och 2023: Tilde Addenbrooke från Linköping, som säger upp sig från jobbet i en te- och kaffebutik för att åka till kriget på vinst och förlust. Hon blir snabbt en känd biståndsarbetare, flitigt omskriven i medier. Oliver Mets från Eskilstuna åker dit för att bli frontsoldat. ”Sten”, mer känd under namnet Okänd soldat på Twitter, blir militärsjukvårdare.
Tillsammans bildar denna trippel en berättelse om Ukraina som är tänkt att beröra svenska läsare.
– Jag kände att det var det här jag ville göra nu, det här kriget är den viktigaste händelsen under min livstid, säger Alex Voronov.
Efter den 24 februari 2022 försvann han därför brådstörtat från sitt jobb sedan 20 år på Eskilstuna-Kuriren.
– Jag kan Ukraina, det är en hemmaplan för mig och inte ett främmande land. Min uppgift var att hålla Ukraina i blickfånget för att mobilisera stöd vilket är helt avgörande för att de ska klara den här aggressionen.
Redan innan Rysslands anfall befann sig Voronov i Ukraina, kände krigets vind i luften.
– När det fullskaliga kriget bröt ut åkte jag ner för att hämta en väninna i Ukraina. Då fick jag se de här miljöerna, alla bussar med flyktingar som kom, jag fick en känsla för det.
Voronov erbjöds en specialtjänst på Liberala Nyhetsbyrån för att bevaka kriget. Resorna blev alltmer frekventa. Allt beskrivs i boken. Dagar och timmar i bil genom ett jättelikt land i spillror, en och en halv gånger Sveriges yta, med sönderbombade städer, lidande människor, en vardag mitt i kriget. Det är väldigt långt från kriget som äventyrsroman.
Det litterära reportaget är annars inte Voronovs genre.
– Jag har inte skrivit bok tidigare, eller något som är så omfångsrikt som det här. Jag är van vid mindre format, kärnfulla krönikor och ledare. Så det var en omställning.
Han fick lära sig att måla med text, jobba med klassisk reportageprosa.
– Det krävdes mer av närvaro, där läsarna känner att de är med och får se hur det ser ut, hur det doftar, hur ljuset faller. Det är en teknik jag fick lära mig under resans gång.
Vad sägs om följande passus ur boken:
”Oavsett tillvägagångssätt är det väldigt speciellt att bo bland okända människors ägodelar – kylskåpsmagneter, fotografier, barnleksaker, enstaka klädesplagg. Man inkräktar i någon annans liv och ser glimtar av en annan tid, även om kriget och döden fanns runt knuten när ägarna bodde i huset.”
Många har läst Peter Englunds reportage i Dagens Nyheter, där fronten beskrivs som en tomhet, ett landskap av ljud: en bullermatta, oljudstapet, en mullrande sky ovan. En militär köttkvarn besläktad med Verdun. Krevader från kanonstötar och klonket från granathylsor som far iväg.
Alex Voronov försöker nå bortom bilden som dominerat nyhetsmedier sedan kriget börjat: Paasikivis strategisnack i teve, ryssarnas hoprostade krigsmaskin, stridsvagnar med avblåsta kanontorn, artilleripjäserna i tusental och drönarna och de leriga skyttegravarna och den eviga David mot Goliat-dramaturgin, sprängda broar, Wagnerknektarna, Donbassleran.
När jag når Alex Voronov på telefon befinner han sig hemma i Eskilstuna. Han är upphetsad, rösten skälver, han går igång på att berätta om sina upplevelser. Tre veckor tidigare befann han sig mitt i krigssmutsen. Det råder ingen tvekan om att det här är viktigt för honom.
Vad har allt arbete i Ukraina fått för konsekvenser för dig och ditt liv?
– Jag var tvungen att kliva långt utanför min bekvämlighetszon. Jag är mycket av en stadsmänniska, vill sova i ett varmt rum i en säng och kunna duscha i varmvatten. Och oftast lever jag ju så. Men ibland blir det fältförhållanden. Då har jag accepterat att sitta i mörker, vara smutsig och sova i sovsäck på golvet bland soldater. Jag kan inte säga att jag har vant mig vid det, jag tycker fortfarande att det är äckligt att vara smutsig. Men det är så här jobbet måste göras.
Voronov har också upplevt en förskjutning av sin egen identitet. Han är född i Ukraina men uppvuxen i Ryssland där han bodde till tio års ålder.
– Kriget har inneburit en del tankar kring var mitt hem är någonstans utanför Sverige. Det har blivit att Ukraina är detta hem, vilket det inte fullt ut varit tidigare. Ryssland har varit den fasta punkten, men är det inte längre.
Vad tycker din familj om det du gör i Ukraina?
– Det här hör till det svåraste att prata om, säger Alex Voronov och tar en paus när rösten stockar sig.
Varför?
– Det blir väldigt privat. Det är klart att de förstår och är med mig i detta. Familjen ser att det här är något vi gör tillsammans. Sen är det påfrestande. Jag åker dit och kommer tillbaka och åker dit igen, det blir som en rutin. Trots alla risker. De klarar av det för att jag kommer tillbaka hem.
Han säger sig nu ha gjort mellan tio och femton vändor, tycks ha tappat räkningen.
– Den svåra delen är mer hur jag fungerar hemma, att jag kanske inte är hundra procent närvarande då. Att skriva boken har tagit väldigt mycket tid. Jag har inte gjort något annat än arbeta under hela min vakna tid, från december till maj. Jag menar verkligen varenda stavelse när jag i slutet av boken tackar min familj.
När var du rädd?
– Den mest påtagliga situationen, med tryck över bröstet, då jag upplevde rädsla som en mer akut obehagskänsla, det var i april utanför Cherson. Vi åkte ut till Antonovskijbron över Dnjepr där en knapp kilometer väg är helt öppen, så att man ser över till andra sidan floden. Jag visste att ryssarna såg mig när jag körde där och det var helt folktomt. Vi vevade ner rutorna för att ha en teoretisk chans att höra granaterna komma visslande, man vill inte bli överraskad. Det var en jobbig känsla.
Och snart återvänder Alex Voronov till Ukraina. Något annat förefaller otänkbart.
– Om jag bevakar Ukraina så måste jag vara där, hålla fingret på pulsen. Det fortsätter jag med.