Botjorisjvili: Kvinnorna tog tÀten i kriget

Jelena Botjorisjvili skriver om Georgiens inbördeskrig och Sovjetunionens kollaps – men ocksĂ„ om vĂ„ldsam livslust i skuggan av konflikterna.
–Även nĂ€r de skjuter utanför din dörr söker du kĂ€rleken, sĂ€ger hon.

"Optimismen Àr starkare i svÄra tider, under kriget mötte jag ingen som inte trodde att det skulle bli bÀttre tider. SÄ nÀr ukrainarna nu sÀger 'vi ska vinna det hÀr' sÄ tror jag att det Àr vad de kÀnner. Men efterÄt, det Àr dÄ förstÄelsen av vad man har gÄtt igenom kommer", sÀger den georgiska författaren Jelena Botjorisjvili.

"Optimismen Àr starkare i svÄra tider, under kriget mötte jag ingen som inte trodde att det skulle bli bÀttre tider. SÄ nÀr ukrainarna nu sÀger 'vi ska vinna det hÀr' sÄ tror jag att det Àr vad de kÀnner. Men efterÄt, det Àr dÄ förstÄelsen av vad man har gÄtt igenom kommer", sÀger den georgiska författaren Jelena Botjorisjvili.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Litteratur2023-06-14 08:09
Elin Swedenmark/TT

Bakom sina stora Max Mara-solglasögon och med leende röda lĂ€ppar konstaterar Jelena Botjorisjvili att hon skulle ha kunnat vara en spĂ„dam – apropĂ„ kortromanen "Opera". DĂ€r skrev hon redan 1998 om hur en man som blivit dödad i kriget i Georgien fĂ„r bannor pĂ„ den yttersta dagen. "Det Ă€r inget krig, det Ă€r en vĂ€pnad konflikt", förmanar en röst frĂ„n döden.

– Jag vet inte varför vi aldrig lĂ€r oss nĂ„got av historien. Ryssarna anvĂ€nder till och med samma ord nu, sĂ€ger Jelena Botjorisjvili och syftar pĂ„ anfallskriget i Ukraina.

Sedan skÄpar hon ut politikerna i Georgien som hon tycker har blivit handlingsförlamade av rÀdsla för Ryssland.

– Vi borde göra allt för att Ryssland inte ska segra. Ukraina mĂ„ste segra stort, och sĂ€tta sista spiken i Sovjetunionens kista.

LĂ€rde av journalistiken

Redan i 13-ÄrsÄldern började Jelena Botjorisjvili arbeta som journalist. Men under 90-talets inbördeskrig i Georgien flydde hon till Kanada, dÀr hon blev kvar. Stilistiken frÄn journalismen förde hon över pÄ "stenografromanerna", som hon kallar sina berÀttelser, dÀr fÄ sidor spÀnner över lÄng tid med ett myllrande persongalleri.

– Allt jag har lĂ€rt mig i livet har jag lĂ€rt mig genom journalistiken, jag drömde aldrig om nĂ„got annat. Jag var vĂ€ldigt blyg, om jag skulle ha varit 13 Ă„r hĂ€r i Sverige skulle de ha börjat medicinera mig direkt! Journalistyrket hjĂ€lpte mig, sĂ€ger Jelena Botjorisjvili.

Hennes galghumor bryter ideligen fram – som i beskrivningarna av hur hon blev sportjournalist i ett land dĂ€r tidningarna bara fick bevaka kommunistlivet. Och vad handlar det om dĂ„, frĂ„gor hon retoriskt: "antingen hĂ„ller folk tal eller sĂ„ dör de". Chansen att bli lĂ€st var alltsĂ„ bĂ€st pĂ„ sportsidorna, konstaterar Jelena Botjorisjvili, som uppskattade sportens skönhet men "utan att kunna nĂ„gonting".

– Jag gick pĂ„ vattenpolotĂ€vlingar — dĂ€r snygga lĂ€ttklĂ€dda mĂ€n deltog. Det var inte sĂ„ mĂ„nga pĂ„ lĂ€ktarna, bara kvinnor och sedan de hĂ€r grekiska gudarna i vattnet, sĂ€ger hon nostalgiskt.

Den fattiga men ÀndÄ trygga tillvaron rÀmnade dock nÀr Sovjetunionen kollapsade. Folket hade ingen el, ingen gas, inget vatten, minns Jelena Botjorisjvili. Men i brödköernas kaos dök kvinnorna ÀndÄ upp med lÀppstift, klockan 5 pÄ morgonen.

– Jag tycker inte som Dostojevskij att skönheten kommer att rĂ€dda vĂ€rlden – jag vet inte vad som ska rĂ€dda den. Skönheten Ă€r vĂ€rdelös, den gĂ„r inte att Ă€ta eller vĂ€rma sig pĂ„. Men du kan inte leva utan den. Du kan inte flyga i dina drömmar utan att se mot himlen.

Minnen av kriget

Den svenska samlingsvolymen innehÄller fem berÀttelser som tillsammans spÀnner över hundra Är i Georgien, genomsyrade av krig och vÄld.

– Ibland tycker jag synd om författare som inte har sĂ„dana erfarenheter, som grĂ€ver i sig sjĂ€lva i nĂ„gon psykologisk utvĂ€rdering av det ena eller andra, det Ă€r svĂ„rare, sĂ€ger Jelena Botjorisjvili, som gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng Ă„terkommer till vĂ„ldsamheterna.

Att genomleva ett krig förĂ€ndrar en, förklarar hon – det sĂ„g hon redan pĂ„ sin ukrainska mamma, som tio Ă„r gammal bevittnade hur familjens hus bombades mitt framför ögonen. SjĂ€lv skriver Jelena Botjorisjvili av sig minnena, som i "Min fars huvud", dĂ€r en son ska begrava sin stympade pappa. Just den Ă€r inte sjĂ€lvbiografisk.

– Men sĂ„g jag ett huvud skilt frĂ„n kroppen? Ja. KĂ€nde jag personerna som drabbades? Ja. NĂ€r du lever i ett krig ser du allt, och du vĂ€njer dig vid det.

Minnena av hur folk agerade gör dĂ€remot att Jelena Botjorisjvili inte vill Ă„tervĂ€nda till Georgien – pĂ„ över 30 Ă„r har hon rest tillbaka endast tre gĂ„nger. LĂ€nge publicerades hennes böcker inte i hemlandet och under sitt senaste besök dĂ€r frĂ„gade hon varför.

– DĂ„ sade nĂ„gon blygt: ”vi vill glömma de Ă„ren”. ”Vi vill inte lĂ€sa om det”. Och det förstĂ„r jag. Jag kĂ€nner likadant nĂ€r jag Ă„ker dit, dĂ„ kommer allt tillbaka.

Explosivt temperament

Trots att berĂ€ttarna oftast Ă€r mĂ€n i Jelena Botjorisjvilis böcker Ă€r det kvinnliga perspektivet tydligt. Den kvinnliga kroppsligheten fĂ„r breda ut sig – hĂ€r finns en uppsjö okonventionella beskrivningar av hjulbenta kvinnor och bröst som stridsspetsar, torn eller frukter som studsar upp och ner.

Hon belyser hur kvinnorna tvingas in i roller som fruar, barnaföderskor eller horor. Men samtidigt som de Àr mer utsatta under kriget Àr de starkare Àn mÀnnen, hÀvdar Jelena Botjorisjvili.

– Kvinnorna tog tĂ€ten. De blev överlevare och mĂ€nnen följde efter.

BerÀttelserna om misÀren och kaoset Àr ocksÄ spÀckade med kÀrlek, lojalitet och livsglÀdje. Trauman svetsar samman: det vet hela den postsovjetiska gemenskapen, enligt Jelena Botjorisjvili. Men i hennes böcker finns ocksÄ nÄgot typiskt georgiskt.

– Temperamentet. Det Ă€r inte ryskt, inte kanadensiskt. Georgier Ă€r vĂ€ldigt explosiva, kĂ€nslomĂ€ssiga och uttrycksfulla, lite som italienare. Men blandningen med den kanadensiska kulturen har kylt ner mig. Jag skjuter inte frĂ„n höften lĂ€ngre. Jag tar mig tid att tĂ€nka och reagera – livet Ă€r lyckligare nĂ€r du inte Ă€r sĂ„ explosiv.

Fakta: Jelena Botjorisjvili

Född: 1966 i Tblisi, Georgien

Bor: Montreal, Kanada.

Familj: Make ”stor, blond med blĂ„ ögon” och en son, pĂ„ 22 Ă„r.

Aktuell: Introduceras pÄ svenska med boken "Min fars huvud", som innehÄller fem kortromaner.

LÀser: "Jag lÀser som en kollega, hur andra gör. NÀr receptet Àr dÀr och man vet vart författaren ska, dÄ fortsÀtter jag inte. Men vissa författare förvÄnar mig fortfarande. Tolstoj och Tjechov lÀser jag om och om igen. Jag Àlskar inte Dostojevskij, han Àr för mörk. Men Tolstoj Àr ett geni."


Fakta: Jelena Botjorisjvili om:

... att bli publicerad i Ryssland:

Det tog femton Ă„r för ryssarna att publicera mig. För dem Ă€r jag fortfarande georgier och en andra klassens medborgare. De ifrĂ„gasatte min ryska och varje ord jag skrev. Jag pratar med en georgisk accent men jag skriver pĂ„ ryska utan den. ÄndĂ„ var jag tvungen att övertyga dem – folk sade hela tiden ”sĂ„ sĂ€ger vi inte i Ryssland”.

... att skriva under könsneutral pseudonym:

I Georgien skrev jag med pseudonymen Peppi, som Ă€r det ryska ordet för Pippi – Pippi LĂ„ngstrump. Jag sĂ„g ut som henne, det gör jag fortfarande. Alla lĂ€ste inte Pippi, vissa lĂ€ste om Karlsson ocksĂ„ som bodde pĂ„ taket. Men alla lĂ€ste nĂ„got av Astrid Lindgren. Vissa trodde att Peppi var en man, sĂ„ det var intressant att leka med det. Och jag fortsatte med det i litteraturen. Det var utmanande.

... huruvida man ska lÀsa ryska klassiker:

Ja, Dostojevskij var en galen kille men Tolstoj var en pacifist. Han blev det under kriget, för han sÄg det med egna ögon. Jag vet att man i Ukraina tar ner Pusjkins monument, men man kan inte skylla pÄ honom. Han har inget med saken att göra. Men jag förstÄr dem, och författarna som inte vill skriva pÄ ryska mer. SprÄket som ryssarna i dag uttrycker sig pÄ har inget att göra med Pusjkins ryska eller min. Jag har inget gemensamt med dem, jag anvÀnder sprÄket som ett verktyg och jag tÀnker behÄlla mina verktyg.
SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!