När Alice Rosengren på Säkerhetskontorets kontraspionage avslöjar en misstänkt rysk infiltratör finner hon sig plötsligt motarbetad. Det är premissen i Johanne Hildebrandts nya roman ”Kvinnan som försvann”.
För några år sedan snubblade Johanne Hildebrandt över en historia om kontraspionage ur verkligheten. Nu har hon tillsammans med den hemliga pseudonymen JF Sand skrivit thrillern ”Kvinnan som försvann”.
Varför har du skrivit en spionroman?
–Det var inte alls planerat men när jag fick höra den här helt otroliga historien så var den helt enkelt tvungen att berättas. Det var häpnadsväckande, som tv-serien ”Homeland” i Stockholm och framför allt skrämmande eftersom den bygger på en sann historia, säger Johanne Hildebrandt.
Vad kan du berätta om din hemlighetsfulla medförfattare JF Sand?
–Eftersom hen är hemlig så kan jag inte säga så mycket förutom att det är en person som har en lång och gedigen erfarenhet av att arbeta inom Försvarsmakten, både inom landet och utomlands.
Hur har ni samarbetat med romanen?
–Vi har skrivit växelvis vilket var intressant eftersom det var första gången jag arbetat på det sättet.
Hur har din bakgrund som krigsreporter varit till användning?
–På en rad olika sätt. Främst för att jag aldrig hade fått historien berättad för mig om jag inte haft en bakgrund som krigsreporter. Jag har också förståelse för hur det är att arbeta utomlands. Trots detta blev jag nästan chockad över denna berättelse eftersom den utspelar sig i Stockholm.
Hur lång tid tog det att skriva boken?
–Vi började för tre år sedan.
Din karaktär Alice Rosengren arbetar inom den militära underrättelsetjänsten och jagar ryska spioner i Sverige. Var det viktigt att ha en kvinna med barn och en tråkig man som huvudkaraktär?
–Den bygger som sagt på en sann historia så det är svårt att förändra huvudpersonen hur mycket som helst. Dessutom är mannen absolut inte tråkig, bara mänsklig. Paret gestaltar snarare de påfrestningar som många par inom Försvarsmakten utsätts för när en av dem reser på uppdrag utomlands.
Man får intrycket av att du har järnkoll på alla rutiner inom underrättelsetjänsten när man läser boken. Hur mycket insikt har du haft i verksamheten egentligen?
–Jag har, som sagt, en medförfattare som bidragit med sin expertkunskap medan jag vävt ihop berättelsen.
Boken bygger på en sann historia, men hur mycket är sant i romanen, skulle du säga?
–Den enda som verkligen vet hur mycket i boken som är sant är min medförfattare.
Situationen med Ryssland har ju intensifierats på senare tid – för att uttrycka det milt – och boken har väl kanske blivit ännu mer aktuell än ni tänkte, hur funderar du kring det?
–Först och främst hade det självklart varit bäst om Ryssland aldrig anfallit Ukraina. Samtidigt tror jag att det som utspelar sig i boken, spioneri, påverkansoperationer och hot, tas på ett betydligt större allvar nu när världen vet vad Kreml är kapabla till. Det kom till exempel en rapport från FOI förra veckan om att spioneri ökat och att Ryssland ligger bakom de flesta fallen.
–Min förhoppning är att boken kommer sträckläsas och att läsaren samtidigt tänker efter. För det är nu, i tiden mellan inlämnad Nato-ansökan och godkänt medlemskap, som vi är sårbara.
Vad har du själv för relation till spiongenren, någon favorit?
–Jag läser dem ibland men är inget fanatiskt fan. ”Jag är pilgrimen” av Terry Hayes var dock väldigt bra.
Du kandiderar för Liberalerna till riksdagen och släpper en tegelsten på nära 500 sidor, har du det snärjigt nu eller?
–Jag har hellre för mycket att göra än för lite.
Hur går det med den politiska kampanjen?
–Bra! Det är ett stort förtroende att bli utsedd till Liberalernas toppkandidat i Sörmland så jag gör mitt bästa. Vi är redan igång med kampanjen och jag gillar verkligen att knacka dörr och träffa väljare. Det finns så många kloka människor med genomtänkta åsikter. Dessutom har ju Liberalerna medvind. Opinionssiffrorna går upp och Sverige ska satsa på försvaret och gå med i Nato.
Vad händer nu med boken?
–Vi får väl se. Just nu blir jag mest intervjuad och i bästa fall blir det en debatt om bokens innehåll, om påverkansoperationer och Ryssland.
Johanne Hildebrandt är journalist, författare och den enda kvinnliga ledamoten i Kungliga krigsvetenskapsakademins avdelning 1. Numera är hon även försvars- och säkerhetspolitisk expert.
Till sist några genremässiga snabbfrågor. Jan Guillou eller John Le Carré?
–John Le Carré såklart. Det är svårt att ta Guillou på allvar.
James Bond eller Jason Bourne?
–Jason Bourne. Mer komplex och mänsklig än vad är Bond är.
Har du haft någon inspiration från populärkulturen när du skrivit?
–Jag har nog mest blivit inspirerad av verkligheten men Carrie Mathison i tv-serien ”Homeland” är en favorit så det är möjligt att jag lånat lite från henne.