"Fansen går som en röd tråd. Det är deras bok", säger Linus Kuhlin.
Det är ett gediget, kronologiskt upplagt, verk på nästan 400 sidor som frilansjournalisten och författaren med kontor i Malmö byggt genom att lusläsa tidningsartiklar, kolla gamla tv-klipp, lyssna på radioinslag, poddar, boot-legs och mellansnack, kontakta folk i Kents närhet och intervjua horder av fans.
Trots att det mesta i "Ett tidsfördriv att dö för – boken om Kent" baseras på redan publicerat material har Linus Kuhlin lyckats lyfta fram en hel del Kentiana som inte tidigare uppmärksammats. Och dessutom vaskat fram en och annan ny anekdot från Kent-sfären. Däremot har han inte fått intervjua någon av bandets medlemmar, vare sig nuvarande eller före detta.
Vad hade du velat fråga?
– Det kanske är en osympatisk sida jag har, men jag är nyfiken på det lite snaskiga: Som hur det egentligen gick till när de bestämde sig för att lägga ned bandet. Och varför fick Harri Mänty sluta? Jag är väldigt intresserad av gruppdynamik och vad som händer i ett kompisgäng som umgås så under lång tid. Det hade varit jätteintressant att få veta mer om hur dynamiken såg ut i Kent.
Går det att skriva en biografi utan att prata med dem det handlar om?
– Klart det gör, annars skulle det ju inte gå att skriva böcker om folk som inte längre lever. Men jag hoppas att det ska komma fler böcker om Kent. Det här är ett sorts standarverk över Kents historia. Det vore roligt med en bok skriven av en riktig rockjournalist, eller en bok som helt och hållet fokuserar på Kents fans.
Du har sagt att det är märkligt att det här är den första boken om Kent. Varför har det inte kommit någon tidigare?
– Framförallt spelar nog tiden in, nu har det gått några år, fansen har fått lite distans. Det finns ett sug. Kent gav ju faktiskt Jan Gradvall uppdraget en gång tiden. Boken skulle ges ut på Bonniers och Gradvall höll på ganska länge, men lade till slut ned projektet. Som jag förstått det var han inte helt nöjd med det han åstadkom. Han är en av mina favoriter och jag har verkligen respekt för att han inte slutförde när det inte kändes rätt. Jag kontaktade honom när jag jobbade med boken. Han var stöttande och positivt inställd, det var skönt att liksom ha hans välsignelse.
Hade ett Kent utan Jocke Berg varit möjligt?.
– Nej, men inte utan de andra medlemmarna heller. De började spela ihop när de var i den åldern att alla var beredda att lägga ned hur mycket tid som helst på att repa. Alla hade ett tydligt driv och tyckte det var kul. Med tiden såg det kanske annorlunda ut. Jag tror att alla hade fortsatt i olika konstellationer även utan Jocke, men de hade inte blivit så stora utan honom, han skrev ju nästan all musik.
Varför är Kents fans så hängivna?
– Det är svårt att exakt sätta fingret på vad det är – men Kent har alltid varit duktiga på att se, måna om och inkludera sina fans. Och förmedlat en känsla av vi mot världen. Det har blivit till någon sorts identitet. Konstigt nog har den gått att hålla fast vid trots att "vi" varit flera hundra tusen. Kent har lyckats behålla en aura av avantgarde och indie trots att de sålt ut Tele 2 Arena i flera omgångar. Det är lätt att vara sur på världen när man är helt ensam, men det borde vara betydligt svårare när man är så många som Kents fans.
Hur lång tid har det tagit att skriva "Ett tidsfördriv att dö för"?
– Ett år ungefär.
Vad var svårast?
– Det var krångligare än väntat att få ut pappren från tingsrätten om Strömstads-incidenten. Det tog längre tid än jag trott. Jag ville ju ha exakt koll innan jag skrev. Sedan var det svårt att bli nöjd.
Men du blev det till slut?
– Ja, faktiskt.
"Kent lyckades behålla en aura av avantgarde och indie trots att de sålde ut Tele 2 arena i flera omgångar"
Vilka läsare har du tänkt på när du skrivit?
– Ett ganska brett spektra. Inbitna Kent-fans, så klart, som tycker det är kul med en sammanfattning. Men också folk som är mer allmänt intresserade av pop- och nöjeshistoria. Eller som vill veta mer om 90-talets indiemusik utan att för den skull ha någon särskild relation till Kent. Men fansen går som en röd tråd. Det är deras bok. Inte en bok för Kent. Jag fick ju inte uppdraget av dem utan av Pug förlag.
Vad har Eskilstuna betytt?
– Jag snor svaret från Jan Gradvall: Kent hade inte blivit lika stora om de varit från Stockholm. De lyckades använda Eskilstuna som projektionsyta för allt som inte är storstad. Vare sig man kommer från Fagersta eller Umeå och flyttar till Stockholm så kan man känna igen sig i känslan av att komma utifrån.
Och vad har Kent betytt för Eskilstuna?
– Jättemycket. För, som någon säger i boken, även om Kent säger att de hatar Eskilstuna så är det den bästa reklam Eskilstuna kan få.
Tror du på Jocke Berg när han förminskar sina texter? Ibland har han sagt att de tillkommit straxt innan de gått in i studion.
– Ja, det gör jag. Vissa texter har blivit till bara för att orden råkar rimma. Men med tiden tror jag han förstått att texterna också är viktiga. Men framförallt är grundsynen väldigt sympatisk: Allt i en låt är lika viktigt. En bra melodi kan visserligen rädda en dålig text. Men det går aldrig att göra tvärtom.
"Med tiden tror jag Jocke Berg förstått att texterna också är viktiga. Grundsynen är väldigt sympatisk: Allt i en låt är lika viktigt"
Vad i Kents produktion föredrar du?'
– "Du och jag döden". "The hjärta & smärta EP". Och alla B-sidor. Ibland känns det som att de låter mest Kent när de bara gått raka vägen in i studion och kört. Resultatet har blivit så okonstlat.
Bästa låten?
– Jag säger alltid olika. Just idag blir det "På drift" som de gav ut mellan två skivor. För mig fångar den exakt vad Kent är.
Vad blir nästa projekt?
– Jag har upptäckt Hasse och Tages musik. Just nu skriver jag om sångerskan Lissi Alandh med vinkeln att hon under några år var minst lika stor som Monica Zetterlund, men inte fått samma legendarstatus. Jag har också på en bok på gång om Lena Junoff som kallats Primadonnan från Hisingen. En sångerska och estradör som haft ett helt osannolikt liv lite i periferin av svenskt nöjesliv. Hon har är en otroligt intressant historia. Plötsligt kan hon berätta om när hon jobbade för maffian i New York. Det är viktigt att skriva om kvinnor som kämpat på i en mansdominerad bransch.
"Bästa låten? Just idag blir det "På drift" som de gav ut mellan två skivor. För mig fångar den exakt vad Kent är."
Är du less på Kent nu?
– Nej, verkligen inte. Varje höst brukar jag få en Kentperiod. Jag hoppas jag får det i år också.
Fotnot: Strömstads-incidenten: Efter en spelning i Strömstad 1996 anklagades några Kent-medlemmar för misshandel. De friades senare.