Genom åren har han kommit ut med titlar som "Kontorsmannen", "Ich bin ein Bibliothekar!", "Kulturchefen" och "Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?"
Nu firar Strängnäs kulturchef 30 år som författare med en roman berättad ur slipsperspektiv. Och han har redan fått fin kritik för "Två slipsar - en kontorsroman".
En recensent jämför dig med Samuel Beckett.
– Det skulle jag inte göra själv. Jag har aldrig inspirerats av honom, men jag kanske är för dåligt inläst på Beckett.
Du är ganska van vid att få positiv kritik för dina böcker och har till och med kallats för vår tids största satiriker.
– Det är jag väldigt glad över, självklart är det roligt att bli läst, recenserad och få uppskattning, det är jag tacksam för.
Du har aldrig funderat över att enbart satsa på författarskapet?
– Nej, jag säljer för dåligt. Att få bra recensioner betyder inte att man säljer.
Varför skriver du utifrån en slips perspektiv?
– Inte en slips utan två. Min tanke har varit att försöka skildra huvudpersonen och administratören Konrad Bayer ur ett annat och annorlunda perspektiv än hans eget. Vad jag vet har ingen tidigare skrivit utifrån slipsars inre monologer, känslor och tankar.
Hur gjorde du?
– Jag tog ut alla mina slipsar ur garderoben och försökte lära känna dem och bygga förtroende och tillit. Till slut fick jag en massa historier. Slipsarna står för det emotionella i romanen. Resten är en berättelse som utspelar sig på kontoret.
I vårt bildarkiv har du nästan alltid slips på dig.
– Ja, jag äger 64 stycken. Ibland har jag polotröja, men annars alltid slips.
Din huvudperson är namne med den österrikiske författaren Konrad Bayer.
– Det är medvetet. Romanen är en hyllning till Konrad Bayer. När jag var i 18-årsåldern läste jag hans texter i skriften "Det bästa är mig illa nog". Det var i mötet med dem jag insåg att litteratur kan se ut precis hur som helst. Jag har med flera autentiska citat av Bayer i "Två slipsar". Ett av dem är "Du behöver inte höra på så förstår du allting mycket bättre". Och det stämmer ju, särskilt i arbetssammanhang och konflikter...
Du håller fast vid kontoret?
– Ja, jag är ganska inskränkt och begränsad på det viset. Jag jobbar ju ändå heltid, det blir naturligt att jag skriver om det jag känner till. Men det är inte min egen arbetsplats jag beskriver, utan en generell. Jag är intresserad av hur vi uttrycker oss i olika sammanhang. Det handlar om maktförhållanden, politik och hur kapitalismens påverkar våra vardagsliv. Vi är alla oerhört präglade av den.
Få romaner utgår från arbetslivet.
– Jag tycker nog att det på sistone har kommit allt fler arbetsplatsskildringar. Men just den här är en utpräglad kontorsroman.
Du har själv ett ansvarsfullt kontorsjobb. När hinner du skriva?
– På kvällar och helger. Men just nu har jag ingenting på gång. Och jag kommer inte att skriva något mer om kontor, jag har gjort min del när det gäller arbetsplatsskildringar.
Du har gått på författarskola i Danmark.
– Ja, efter Bibliotekshögskolan jobbade jag på Malmö stadsbibliotek och gick samtidigt på Forfatterskolen i Köpenhamn. Det var en jättespännande tid och många av de som är stora namn idag gick där då. Helle Helle, Kirsten Hammann, Christina Hesselholdt.
Så du har lyckats hålla två spår hela tiden?
– Ja, jag har jobbat hela tiden men haft förmånen att få ett antal stipendier så att jag har kunnat vara tjänstledig på deltid och skrivit.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Inskränkt, intellektuell, långhårig, humoristisk och modest.
Om du fick resa i tiden.
– Skulle jag gärna varit med i Weimartidens Berlin för 100 år sedan. Jag är fascinerad av det tyska språket, kulturen, filmerna och litteraturen och pluggar just nu en distanskurs i tyska på universitetet. Jag vill utöka mitt ordförråd och behärska grammatiken. På sikt hoppas jag dessutom få till ett skrivprojekt omkring Kurt Tucholsky kopplat till Strängnäs kommunförfattare Magnus Utvik och regissören Kersti Olin. Det ska resultera i en kabaré.
Weimartiden - det låter som sinnebilden av en motsats till kontorsvärlden.
– Visst var det kaos, men det hände en massa spännande saker. Den tid vi lever i nu är också turbulent, vi vet ingenting om hur fortsättningen på coronakrisen kommer att bli.
Vad är du mest stolt över?
– Mina fina och begåvade tre vuxna barn: två söner och en dotter.
Ett annat jobb som passat dig.
– När jag jobbade som hemsamarit för många år sedan var jag rätt bra på att torka rumpa.
Betyder det att du kan tänka dig att göra en insats nu under coronakrisen?
– Ja, det är mycket möjligt att vi inom kulturen får vara beredd att gå in och hjälpa till. Jag ställer gärna upp för samhället om det krävs.
Vad gör du ensam en ledig dag?
– Lirar på min Rickenbackerbas eller sover. Alternativt en promenad på något vackert ställe.
Ett erbjudande du inte skulle tacka nej till?
– Att brista ut i en duett tillsammans med Maria Callas.
Du gillar opera och spelar bas.
– Jag är egentligen gammal hårdrockare från Väsby och det finns stora likheter mellan hårdrock och opera. Båda genrererna är bombastiska i sitt uttryck. I tonåren var jag faktiskt med i Joey Tempest första band, Made in Hong Kong. Men efter ett tag kickade vi ut honom eftersom vi andra ville spela jazzrock.
Om du vore ett djur, vilket vore du då?
– En arbetsmyra.
Bästa bok du läst?
– Fernando Pessoas "Orons bok".
Vad gör dig riktigt arg?
– Kapitalismen och allt vad det innebär.
Varför är du så arg på den?
– Vi ser ju hur det ser ut runt omkring oss. Kapitalismen förstör oss som människor. Den genomsyrar vårt sätt att vara mot varandra. Litteraturen är en fantastisk motvikt, den handlar inte bara om att tjäna pengar.
När är människor riktigt pinsamma?
– Det är vi nästan hela tiden för att vi är rädda att göra bort oss och för att inte framstå som dugliga.
Om du fick ändra något hos dig själv?
– Det vore skönt om inte håret växte hela tiden på olika delar av kroppen.
Du verkar pyssla mycket med håret. Är du en kulturman?
– Nej. Jag är väldigt glad över att jag har lite hår kvar.
En av dina romaner har titeln "Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?" Använder du fortfarande i läderbyxor på jobbet?
– Nej, det var praktiskt så länge jag jobbade som bibliotekarie, men efter ett tag blev jag både fetare och svettigare och tröttnade på det.
Din största utmaning i livet?
– Att varje dag försöka leva på ett acceptabelt sätt.
Var surfar du när ingen ser?
– På tyska grammatiksidor.