Hans Gunnarsson skrev manus till filmen "Ondskan" baserad på Jan Guillous självbiografiska bok. Filmen hade premiär 2003 och Andreas Wilson spelade huvudrollen.
Till vardags sitter Hans Gunnarsson och knattrar på någon ny märklig berättelse i sin skrivstuga på tomten i Mellösa. Där, i Mellösa alltså, där han bor alldeles invid genomfartsvägen mellan Flen och Hälleforsnäs befinner han sig också då vi talar om hans nya roman ”Död mans skugga”.
Men först, vem är denne Hans Gunnarsson? För dem som inte namnet pinglar bekant för brukar han omnämnas som en blixtrande skicklig skildrare av såväl det vardagliga som det absurda.
Han slog igenom på nittiotalet med sina förtätade noveller – ofta omtalade som så kallad ”Carverprosa”, inspirerade av den amerikanske novellisten Raymond Carver där det mesta lämnas åt läsaren själv att rota fram i undertexten.
Men de allra flesta har nog sett hans namn flimra förbi som manusförfattare i förtexterna på några av de mest sedda filmerna under 2000-talet: Arn-filmerna och ”Ondskan” efter Jan Guillous förlagor.
I Gunnarssons texter beskrivs ofta ett folkhem i spillror, där slocknade relationer och ensamhet – ett evigt väntande på Godot – kännetecknar en vardag som är igenkännlig för de flesta, en ödslig plats i ett förortsområde eller på en tyst villagata.
Vardagsbeskrivningarna är sakliga och precisa, huvudpersonerna lever monotont men utsätts alltid för något omvälvande i dessa existentiella minidramer; en granne som knackar på, en bil som krånglar, relationer som håller på att upplösas, otrohet, ensamhet, leda.
Det är inga framgångsmänniskor som skildras. Dessutom är han en mästare på dialog där talspråket känns lika bekant som alla vardagsmarkörer.
DN:s kritiker Per Svensson talar om ett folkhem som dröjer sig kvar hos Gunnarsson, ”som en inpyrd husdoft, som en flottig hinna över Orreforsvasen i bokhyllan.”
I sin lilla skrivstuga, som han byggt på tomten hemma i Mellösa, får han gott om tid och utrymme att komma undan med sitt skrivande. Avskildheten är något han känt att han behöver mer med tiden, berättar han.
”Död mans skugga” är Gunnarssons nionde roman och den avslutande delen i hans trilogi Den dödliga komedin där även böckerna ”All inclusive” (2015) och ”Nattsida” (2019) ingår.
– Det var inte planerat som en trilogi från början, säger han. Det ena har lett till det andra som det ofta gör i mitt skrivande. Man kan säga att jag gärna utforskar en värld som jag vet väldigt lite om på förhand.
I ”All inclusive”, som blev en stor framgång, bestod denna värld av en klibbig turistresort i Karibien, ett slags kollektivroman med en sjavig författare i centrum och där mystiska dödsfall drabbar turisterna.
– Lasse Åberg gjorde ju Sällskapsresan på film, men litterärt är det ingen som har utforskat den här miljön.
”Nattsida” kom att plocka upp dessa märkliga händelser, fast på hemmaplan och med en annan huvudperson. Samtliga dyker nu upp i ”Död mans skugga” och resultatet är en typiskt gunnarssonsk skröna med många lager och snurrigheter.
– Det är en komedi med mörka undertoner och många dör faktiskt eller försvinner i de här böckerna så döden är ett underliggande tema. Men på ytan är den nog lite farsartad, säger Gunnarsson om trilogin.
Det man fascineras av med Gunnarssons prosa – inte minst i de tidiga novellerna – är hans förmåga att med en diskret ironisk humor framställa en till synes händelselös tillvaro. Karaktärerna förefaller alltid befinna sig i livets väntläge.
– Vi har väl alla suttit där i kalsonger och lyssnat på radio och undrat vad det ska bli av livet. Det är nog en viss sorts person som kanske har blivit förknippad med mitt skrivande, en passiv förundran över livets storhet eller litenhet, säger Gunnarsson och påpekar samtidigt att hans senare böcker har mer livfullhet och rörelse än de tidigare.
– Det finns både identifikationsmån och förfrämligande i mina berättelser. Jag gillar att skapa gungflyn för mina karaktärer och därmed också för läsaren, de är inte alltid så trygga att hålla i handen mina karaktärer
Författaren Hans Gunnarsson hemma i köket i Mellösa där han och hustrun Tina köpte ett hus 2007. ”Vi tänkte först sommarstuga, men så ville vi ha något att åka till på vintern och sitta och jobba i eftersom vi båda är frilansmänniskor”, säger han.
Han talar om att det just är frånvaron av stoff som gjort honom till författare. Han har inga viktiga saker att berätta, tvärtom har han egentligen ingenting att berätta. Men ändå blir det så underhållande.
– Det är ett slags nollpunkt jag jobbar ifrån. Det är att underkasta sig den resan och ett material som man vet ganska lite om egentligen. Ibland får man svar av texten, ibland inte. Jag skriver mig fram till inspirationen, att vänta på den har jag aldrig gjort.
Man kan spekulera i huruvida denna ”nollpunkt” har något att göra med en torftig uppväxt i Finspång. För det är där som Hans Gunnarsson föddes för mer än femtiosex år sedan, i den östgötska bruksorten som gränsar mot Vingåker, en andefattig och närmast kulturfientlig tillvaro såsom han beskrivit den i romanen ”En jävla vinter” 2003.
Det är nog den text som säger mest om Gunnarssons ursprung. En andlig ökenvandring målas upp av livet i en svensk bruksort samma år som Palme sköts och huvudpersonen Gunnar Hansson befinner sig i en brytpunkt i livet; ska han jobba kvar som frukt- och grönsaksansvarig på livsmedelsbutiken eller bege sig ut i livet? Enda vägen framåt i Finspång är Stal-Lavals turbinfabrik eller Gränges Metallverken ”där min pappa hade jobbat och min farfar före honom”.
Det är ett liv där Wilmer X är Sveriges bästa rockband och de litterära husgudarna heter Östergren, Bukowski och Lundell, men där de flesta nöjer sig med att plöja Olov Svedelid, Knasen eller Ken Follett. Bilden av en ung man målas upp, som formligen skriker efter utveckling, förströelse och ... en kvinna att älska.
Förströelsen (och några kvinnor) hittas på Hotell De Geer, Finspångs enda dansställe, ett hak med anor, där Frank Sinatra bott på femtiotalet och krökat med Ava Gardner. Där franska fotbollsstjärnor bodde under VM 1958. Jerry Williams dök upp vart tionde år. Roligare än så blev det inte.
Vi anar en ljusglimt av framtid när han köper en skrivmaskin, en rostbrun Olympia, på Runes Cykel & Sport, en sån som Hemingway skrev på. Författarbanan var anträdd.
Vad har Finspång haft för betydelse för ditt skrivande?
– Det kanske finns en grundton, ett grundackord, som fick fäste i mig just genom min uppväxt i Finspång. De människor som jag har ägnat mitt skrivande åt, någonstans kommer de ju ifrån. Man är nog präglad av sin uppväxt och sin bakgrund, säger Hans Gunnarsson.
Samtidigt är han noggrann att påpeka att det är hittepå. Vare sig det är den tjugo år gamla ”En jävla vinter” eller den splittans nya romanen ”Död mans skugga” så leker Gunnarsson ständigt med sin författaridentitet. Eller som berättarjaget så passande skriver i ”Död mans skugga”: ”Som författare ljuger man sig fram till sanningen”.