Smetanas g-molltrio och Brahms f-mollkvintett bjöds publiken på fredagsaftonens Gripsholmskonsert – två gedigna kammarverk, som av de medverkande tolkades med ett läckert samspel och raffinerade kontraster - allt färgat av lyhörda dialoger stämmorna emellan.
Smetanas g-molltrio med sina många temainslag, formmässigt tämligen spretigt i melodiken, har ett allmängiltigt romantiskt tonspråk, påminnande om samtida kollegors musik.Stilmässigt hör verket hemma i den tyska sfärens musik.
Brahms kraftfulla f-mollkvintett med sitt nordtyska svårmod, passionerade dialoger, är ett opus med bitvis strävt massiva stråkmattor och tyskt sturska punkterade rytmer. Bara Brahms skrev på det sättet, där musiken även glimmar till av euforiskt riljanta tillkännagivanden av storslagna melodier.
Brahms intensivt sjungande stråkpartier, tillhörande 1800-talets finaste och mest subtila firar i detta verk
stora triumfer.
Man övertygas lätt om Brahms storhet som pianist då detta verk spelas, där pianot utnyttjas maximalt.Finalen med sina yxlikt dånande ackordshugg tar ut allt det som är möjligt av en kvintett, signerat maestro Brahms.
Men - visst är Brahms mångordig och bitvis föresvävade nog orkesterklangen hans fantasi vid skrivandet av denna kvintett. Och då blir ackordmassorna mer än tyskt präktiga!
Såväl konsertens pianist som stråkkvartett imponerade stort med habilt klangfulla figurationer och en koloristisk teknik - den som bara en första klassens musiker besitter. Vilken kammarafton!